söndag 5 juni 2011

NI (past and present)


Var gång ni säger att ni älskar mig är min instinkt att se er som lögnare. Och med ett undantag var ni alltid drömmare och lögnare. Ni tyckte om att bli reflekterade. Ni tyckte om att se er själva genom någon annans ögon. Och ni sa alltid att ni älskade mig med sådan lätthet för att ni älskade er själva och ni tyckte om drömma om mig som något jag aldrig skulle vara, eller också om er själva så som ni aldrig skulle vara. Men jag visste alltid, på sättet ni rörde vid mig, på det försumbara sättet ni studerade min kropp, som vore den obefintlig eller stöpt i luft. Ni försökte aldrig finna mina leverfläckar, eller det lilla ärret på min fot. Ni såg aldrig det vita vattkoppsmärket på min kind, eller de svaga rappen efter tonårens hastiga uppväxt över höften.
Varför behövde ni säga att ni älskade mig? Jag skulle ha förstått er så mycket bättre om ni inte hade gjort det. Jag skulle ha respekterat er så mycket mer.

2 kommentarer:

Niklas sa...

Varför får ingen älska henne? Är det för att hon har så svårt att älska sig själv och därmed inte kan förstå att någon annan kan göra det? Sen har de grymheten att säga att de inte längre älskar henne, det hon själv har patent på! Ett sår hon själv underhåller och som sedan någon annan strör salt i. Då är det bättre att hålla alla på avstånd så att ingen kan se rappen och leverfläckarna. Hur ont skulle det inte göra om någon gjorde det? Hur kan någon blir trovärdig när hon själv inte tror på det själv? Så otroligt sorgligt!

J sa...

Din kommentar berörde mig starkt. Förlåt att det tog sådan tid att svara.