Vi kallar dem the mushroom, de två männen som frekventerar nedervåningen av slottet. Kanske för att de sällan rör sig, utan tycks gro i sina fuktiga rum, likt funguösa skuggor. Det slöa myceliska knastrandet av deras orörliga kroppar och möblerna som mjukt ger efter för dem. De tycks aldrig röra sig, istället växer de ut ur skrevorna i stengolvet och spricker ut ur dörrarna likt dimlikt mögel över gammalt bröd. De har bott här längre än någon kan minnas.
C spelar om nätterna samma melodi om och om på gitarr, och sjunger vemodigt och uthålligt, likt en kastrat. Ibland ser jag honom genom fönstret, med käppen långsamt arbeta sig upp för trappan. Hans ansikte är litet och hårt spänt över det tunna skelettet och hans ögon är obefintligt små.
Ur B's rum bolmar sötsliskig tobak om kvällarna. Han talar sällan men när han förbigående yttrar några korta ord tycks hans mjuka vita hud, likt skinnet på en Calvatia Gigantea, ge efter; den tunga andedräkten reser sig likt en utrullad gasväv genom de kalla rummen.
C spelar om nätterna samma melodi om och om på gitarr, och sjunger vemodigt och uthålligt, likt en kastrat. Ibland ser jag honom genom fönstret, med käppen långsamt arbeta sig upp för trappan. Hans ansikte är litet och hårt spänt över det tunna skelettet och hans ögon är obefintligt små.
Ur B's rum bolmar sötsliskig tobak om kvällarna. Han talar sällan men när han förbigående yttrar några korta ord tycks hans mjuka vita hud, likt skinnet på en Calvatia Gigantea, ge efter; den tunga andedräkten reser sig likt en utrullad gasväv genom de kalla rummen.
3 kommentarer:
What a lovely little number. Får man säga så?
Hursomhelst, välkommen tillbaka.
Det hälsar jag också! Ma
Calle, tack, tack igen, förlåt att jag har försummat den här bloggen på sistone. Mitt förhållande till skrivandet är lite Munchausen by proxy för tillfället. Jag känner mig lite som om jag skadskjutit hela projektet. Jag är glad att du hänger kvar. Tack.
Skicka en kommentar