Jag köper nya liljor och kastar ut de gamla. Min granne J ställer in en bukett med violer på mitt golv, plockade från trädgården, sommarens första. Jag minns att det fanns en tid då jag upplevde en sorts bräcklig ömhet när jag betraktade vackra ting. Nu känner jag ingenting. Blommorna är mig likgiltiga. Men jag tittar på dem ändå, länge, den tunna ådringen genom de nästan transparenta bladen, mjuka som sammet eller fjärilsvingar. Och deras läppformade blomster, som tycks gapa, nästan groteskt, som om de drack av rummet, eller skrattade.
3 kommentarer:
Det förändas, man förändras och det som var så viktigt förr är nu fullständigt oväsentligt. Det är vemodigt och ibland en smula hotfullt med all förändring. Ibland sker det utan att man märker det, plötsligt är man på sätt och vis en annan men ändå samma. Skrämmande.
Ja, det är som att förlora en massa saker. Det finns så mycket känslor jag minns som jag inte alls kan känna längre och det skrämmer mig.
Du har lagt kronblad över känslorna. Du har skrattat, gråtit och varit arg tillsammans med mig alldeles nyss. Det är jag tacksam för att ha fått uppleva. A
Skicka en kommentar