AVFALL

När jag rör vid min egen kropp är det som att röra vid en slaggprodukt. Som något som fiskats upp ur hinken under slaktardisken, ännu varmt och organiskt, men sedan länge inte mer än avfall. Ibland blir jag rädd när folk rör vid den att de ska känna hur livlös den är, rädd att de ska dra till sig fingrarna och att de ska känna doften av min hud. En natt kommer jag hem och finner katterna lägrade över min klänning, som ligger dräpt över golvet. De sitter likt två bestar, spinnande och slickar över tyget, och andas djupt i sammetsvecken, och när jag drar bortom kommer de genast tillbaka, som om de vädrade kött, som om de kände doften av slakt. Deras gula ögon hänger likt glaskulor i mörkret.