På torsdagen tar J ut mig till Cramond. Vi kallar det skämtsamt Outdoor therapy eller Day outing for the Mentally Ill. Han hämtar mig på morgonen, det grånade håret lockat i regnet och jackan täckt av målarfärgsfläckar. När han kramar om mig fingrar jag över det rödfläckiga märkena som byggarbetardammet lämnat över hans tunna hals. Han har en karta och tjocka skivor av fruktlimpa med sig. Himlen hänger uppfläkt och kolsvart, likt en nyss plogad åker, molnen ärrade av tunga fåror.
Cramond island är en tidvattenö vars passage blottläggs vid lågvatten och dränks när högvattnet stiger. Vi halvvadar över kuststräckan, över den tunga sankiga sandslätten med dess strömmar av försvinnande havsvatten. Min brogues läcker och J snittar upp mina våta strumpbyxor med en razor shell så att jag ska kunna gå barfota i genom det nyss blottlagda landskapet. Vinden river i min rock och får mina ögon att tåras. Stormen piskar vattnet runt om oss men himlen har klarnat. Och från ön sträcker sig, likt kotorna i en ryggrad de övervuxna andravärldskrigspylonerna, gråa koniska stenblock, nästan neolitiska i sin utformning, och sedan länge täckta i lager av små snäckor och sträva håriga vattenväxter. Ursprungligen ett ubåtsförsvar har den taggiga formationen blivit en sorts poetisk brygga som dränks i havet och reser sig på nytt var dag.
Cramond var likt det flesta öarna i the Firth of Forth en utpost under kriget. I dess övervuxna skogar och taggiga klippavsatser höljer sig skal av betongbyggnader, små fönsterlösa hyttar och enorma maskinrum på vars tak lämnats rostiga järncirklar där de gamla kustkanonerna suttit. J kryper fram ut med stenslätten med geigermätaren, de snabba skränande ljudet överröstat av vinden, och den lilla stickan på mätaren gungande av och åter, medan jag genomsöker barackerna. Öns tillfälliga natur ger den ett nästan mytiskt drag, likt en förlorad värld som reser sig och sjunker ur vågorna, full av ruiner och vildvuxna skogar, gamla farmarhus som övervuxits av klängande murgröna, och klippavsatser som slipats av de hårda vindarna. Från en av utposterna syns grannön, Inchmickery, vars bebyggda siluett är skrämmande lik ett krigsfartyg på håll, numer en sorts spökö, befolkad endast av häckande fåglar.
Det händer ofta att folk strandsätts på Cramond över natten, eftersom vattnet reser sig med en oväntad hastighet och sluter passagen. Vi håller ett öga på klockan men havet har redan börjat stiga när vi återvänder och klättrar hastigt längst med den smala två kilometer långa betongpromenaden. Regnet bryter löst ur den upprörda himlen och J håller om mina skuldror och skyndar våra steg.
Efteråt äter vi fish and chips på den lokala puben. Den blekblonda servitrisen konverserar de rödlätta herrarna vid baren medan hon tar emot ordern. Den friterade fisken har samma blekt degiga färg som kartong. Tet är bryggt tills det svartnat. Jag skyfflar i mig ärtorna med skakande händer. J frågar upprepade gånger om allt är bra. Was it good Joes, säger han. Was it a good adventure? När vi cyklar hem har havet svalt stranden, pylonerna, och betongstigen. Och medan natten faller raderas också dagen. Ett stilla nu som upplöses i samma ögonblick det infaller.
Cramond island är en tidvattenö vars passage blottläggs vid lågvatten och dränks när högvattnet stiger. Vi halvvadar över kuststräckan, över den tunga sankiga sandslätten med dess strömmar av försvinnande havsvatten. Min brogues läcker och J snittar upp mina våta strumpbyxor med en razor shell så att jag ska kunna gå barfota i genom det nyss blottlagda landskapet. Vinden river i min rock och får mina ögon att tåras. Stormen piskar vattnet runt om oss men himlen har klarnat. Och från ön sträcker sig, likt kotorna i en ryggrad de övervuxna andravärldskrigspylonerna, gråa koniska stenblock, nästan neolitiska i sin utformning, och sedan länge täckta i lager av små snäckor och sträva håriga vattenväxter. Ursprungligen ett ubåtsförsvar har den taggiga formationen blivit en sorts poetisk brygga som dränks i havet och reser sig på nytt var dag.
Cramond var likt det flesta öarna i the Firth of Forth en utpost under kriget. I dess övervuxna skogar och taggiga klippavsatser höljer sig skal av betongbyggnader, små fönsterlösa hyttar och enorma maskinrum på vars tak lämnats rostiga järncirklar där de gamla kustkanonerna suttit. J kryper fram ut med stenslätten med geigermätaren, de snabba skränande ljudet överröstat av vinden, och den lilla stickan på mätaren gungande av och åter, medan jag genomsöker barackerna. Öns tillfälliga natur ger den ett nästan mytiskt drag, likt en förlorad värld som reser sig och sjunker ur vågorna, full av ruiner och vildvuxna skogar, gamla farmarhus som övervuxits av klängande murgröna, och klippavsatser som slipats av de hårda vindarna. Från en av utposterna syns grannön, Inchmickery, vars bebyggda siluett är skrämmande lik ett krigsfartyg på håll, numer en sorts spökö, befolkad endast av häckande fåglar.
Det händer ofta att folk strandsätts på Cramond över natten, eftersom vattnet reser sig med en oväntad hastighet och sluter passagen. Vi håller ett öga på klockan men havet har redan börjat stiga när vi återvänder och klättrar hastigt längst med den smala två kilometer långa betongpromenaden. Regnet bryter löst ur den upprörda himlen och J håller om mina skuldror och skyndar våra steg.
Efteråt äter vi fish and chips på den lokala puben. Den blekblonda servitrisen konverserar de rödlätta herrarna vid baren medan hon tar emot ordern. Den friterade fisken har samma blekt degiga färg som kartong. Tet är bryggt tills det svartnat. Jag skyfflar i mig ärtorna med skakande händer. J frågar upprepade gånger om allt är bra. Was it good Joes, säger han. Was it a good adventure? När vi cyklar hem har havet svalt stranden, pylonerna, och betongstigen. Och medan natten faller raderas också dagen. Ett stilla nu som upplöses i samma ögonblick det infaller.
1 kommentar:
Läst
Skicka en kommentar