OBDUCENTEN

JD bar alltid brunt, vilket borde ha fått mig att inse att något var fel; jag har läst någonstans att endast neurotiker klär sig i brunt, och endast vansinniga målar sina väggar i orange och skogsgrönt. Och JD hade en svaghet för brunt, för kastanj i kombination med hårig beige suede, melerade cords i rost, och maläten cashmere i en skala från sand till koppar. Smala bågar över det uppsvullna ansiktet med dess enträgna stubb och små feminina läppar. Hans språk var kryddat med Melbourne banaliteter och han kallade kvinnor gals och män boys och riktiga män, riktiga män kallade han darlings. Ibland om nätterna brukade jag finna honom i köket på Lauriston Gardens no 6, tvångsmässigt avslutande de stelnade vaxlika pizzaskivorna som lämnats kvar efter middagen, osten likt stearinpölar över den flåttiga kartongen, groteskt translucent i ljuset från den sneda bordslampan, och blicken präglad av samma frånvarande koncentration som musiker uttrycker uppslukade av sin komposition. Och om morgnarna tycktes hans hud genomskinlig av näringsbrist, det bleka ansiktet likt en glasskål runt grenverket av blå ådror, svarta porer, och stränglika muskler, medan han metodiskt bearbetade de frenologiska tinningarna med sina två pekfingrarna. Att han hade studerat medecin i Australien var det till en början ingen som ifrågasatte. Han inte i egentlig mening en läkares kroppssyn, varken klinisk eller saklig, och han saknade helt sjukvårdens avvägda empati, men det han saknade i kompetens uppvägde han med rika historier från sina skolår. Oftast involverade dessa makabra anekdoter om liken från bårhuset. De döda, i JD's historier, saknade både förflutenhet och framtid, och uppträdde likt komiska marionetter i det idylliska sceneriet. Han brukade berätta hur de bar ut dem i skolans trädgård och klädde upp dem i sina egna kläder och satte dem på filtar och dukade upp lunchlådorna och satt där i den stekande australiensiska solen med de nickande lemlösa kropparna och åt. De köttiga ögonen intorkade och mjölklika betraktande buffén. Eller hur han haft en amputerad fot som brevpress i sovrummet. Och hur de tävlat med de rangliga stålsängarna på hjul och dess människosäckar genom korridorerna till dissektionssalen.
Jag antar att det var först när hans pojkvän, en mager frisör med mjuka Jesus-lika drag, en man han älskade med hundlik gränslöshet, fick ljumsken penetrerad av en av de pilformade järnstaketen vid the Meadows, och han vitnade, spydde och svimmade, som hans historier punkterades. Törnen hans mytomani fick var kortvarig. Veckorna senare deklarerade han sin bakgrund som tevepersonlighet för sin utskrivna och bandagerade garcon, och fabricerade med fantastisk detaljrikedom en liten roll (som till dags datum varken bestyrkts eller vederlags) som barägare in Kvinnofängelset.

(Minnet för övrigt sprunget ur en nyinförskaffad titel, Dissection - photographs of the rites of passage in American Medicine 1880-1930, som på det mest naturliga sett skildrar den viktorianska erans kropp- och dödssyn. På bild efter bild poserar de unga männen i sina plommonstop och svarta förkläden, med fina nakna pojkfingrar om de enorma mässingsinstrumenten och händerna vilande på de halvdissikerade kropparna som vore det knappast mer än ett armstöd. Deras ansiktsuttryck präglas av en kuriös pojklik stolhet och inte sällan av en trubbig studentikos frivolitet. Ett stort antal av fotografierna, oftast från medecinska skolor, skildrar liken uppradade med eleverna, de skalade förvridna upphyskade med pinnar och snören, tills de står tillsammans med sina obducenter, och poserar framför fotografen. Ansiktena ourskiljbara och omänskliga utan huden och håret. Andra har klätts upp, och kostymer och byxor, med benpiporna knutna över bröstet, de i sin tur lutade över den levande studenten som ligger utsträck på dissektionsbordet, i ett groteskt karnevaliskt rollbyte. Över borden har bizarra memento mori citat skrivits ned med vit krita: Such the vulture's love, We have shuffled off his mortal coil, Her loss is our gain, Rest in Pieces.)