Det är något groteskt med den fysiska nötning som repetition och vana lämnar i våra hem. Den perfekta cirkel som tekoppen etsat in i armstödet på skinnsoffan. Och den yta i sovrumsväggen mot vilken sängpelaren hamrat in dess raison d'etre, likt ett inslaget äggskal, krakelerat mot den mjuka vitan. Och skrivbordslådans översta låda vars råa seniga träoval i det betsade trät vittnar klösande sömnlöshet och skrivkramp. De trådlika skuggorna i blyertsgrått över dörren, noterande ändlös passage.
Kanske är det förutsägbarheten. Eller det mönster det påvisar. Rutiner vi knappast anat att vi följde. Det fysiska märket av rutinmässig ångest? Den lilla erosionen i tapeten från rutinmässiga samlag? Smutsen från rutinmässiga avsked? Själva tiden agerar skrattspegel, obcent magnifierande de små handlingarna. Här gick du, här sov du, här stod din kopp, här hängde din kappa, här sköljde du ditt ansikte.
Kanske är det förutsägbarheten. Eller det mönster det påvisar. Rutiner vi knappast anat att vi följde. Det fysiska märket av rutinmässig ångest? Den lilla erosionen i tapeten från rutinmässiga samlag? Smutsen från rutinmässiga avsked? Själva tiden agerar skrattspegel, obcent magnifierande de små handlingarna. Här gick du, här sov du, här stod din kopp, här hängde din kappa, här sköljde du ditt ansikte.
5 kommentarer:
Hej - jag vet precis hur det där känns - alla märken av liv. A-M
Ah, så bra, så bra! Och också ditt förra inlägg, måste jag säga, var mycket mycket bra. Så härligt med dessa små kvalitativa ljuspunkter på nätet.
Ja, AM, rutinen hamrar sig in i väggarna efter ett tag.
Tack Noemi! Jag är glad att det betyder något. Tack.
Polzic, jag gillar att standardiserade komplimangen egentligen är en fråga. Ordet nice är förståss aldrig annat än vad engelsmännen kallar "damned by faint praise".
Briljant! Vad ska man säga. Varför hittar jag så sällan detta i böcker.
Förmodligen den bästa komplimang en skribent kan få. Obeisance!
Skicka en kommentar