Om nätterna läser vi True Crime ur nötta 90-tals kataloger med blekta kopierade fotografier av brottsplatser vars gryniga gråskala upplöser scenerna i en morbid pointillism. De svartvita lakanen mot de svartvita väggarna mot de svartvita draperierna, de svartvita golvplankorna och de gryninga svartvita kropparna. Den monokromt fläckiga paletten bryter ned motiven till dess atomära byggstenar, pixelerade gastar som flyter samman med orientaliska mattor, blodfläckiga madrasser och asfalterade vägar, de dimmiga konturer förenar och bryter ned brottsplatsen. Och de adjektivrika brottsanekdoterna redogör, med samma skarpa oskärpa som fotografierna, hur förlorat det förflutna är. De enorma strukturer av rekonstruering och dekonstruering som rättegångarna innebär. De illa lappade hålen i den gemensamma historien som grävs ut och kartläggs men som förblir ogenomträngliga. Så porös den tycks sanningen, likt en tvättsvamp som suger upp våra förväntningar.
2 kommentarer:
Smackpuss från mig. Ma
Din text får mig att minnas mörka sensommarnätter när vi på natten i gäststugan bläddrade fram till de avsnitt i den gamla gulnade Allers som handlade om Bostonstryparen. Hur fascinerande är det inte att bli skrämd i tryggheten
Skicka en kommentar