FLYTT

Rektanguläriteten av andras liv, den geometriska konformism vi alla hemfaller åt. Genom rutan på lägenheten vid Elm Row förefaller den motsatta raden fönster likt draperier till titthålspornografi, de kolsvarta glasen hysande det mest obscena av obsceniteter, det banalt privata. En vulgär vardaglighet en lampknapp bort, så blottar sig sedan vi intagit åskådarpositionen, som spelas upp genom de skinnrosa gardinerna, upplysta inifrån likt magiska lanternor. Den är nästan hyperreell den museiala vardagen utställts i fönsterslåttarna, och just därför så eggande, så overklig. Från stolen i fönstret förefaller det mycket snart, med den bizarra solipsism som endast osynligheten anbringar, som om de spelar upp sina liv enbart för min skull. Som om det är min plikt att vaka över dem, och att beskåda dem, eftersom de annars skulle gå förlorade.
J måste ha tänkt något liknande för sedan vi gått ut föreslår han att vi tar omvägen runt kvarteret så att vi ska kunna se våra egna fönster. Vi stannar på andra sidan gatan och räknar rutorna. J pekar på det flamröda taket i mitt sovrum. Jag stirrar. Och det är nästan som jag förväntar mig att se mig själv genom de dammiga glaset, plockande med boktitlarna på skrivbordet, långsamt tömmande de bruna kartongerna vi burit upp. I själva verket ser jag ingenting förutom det tunga kompakta mörker som pressar sig mot rutan.