Jag misstar för ett ögonblick skallrandet av den feta flugan i plåtlampskärmen på sängbordet för tickandet av klockan intill. Det låter som om sekunderna börjat accelerera, som om tiden i en häftig paroxysm bryter samman. Av ljuset genom den vaggande gardinspringan misstänker jag att det ännu är natt. Jag kommer att tänka på hur jag som barn byggde ett korthus med en vän. Vi limmade fast spelkorten i varandra och tyckte oss ha kringgått den fragila konstruktionens problematik. Men ett orasbart korthus är något av en oxymoron. Så fort strukturen förevigats har dess essens förlorats. Korthusets natur är att rasa. Dess existens är en negativ. Det finns inget mer fasansfullt än oföränderligheten. Var sekund bär rasets berusande möjlighet.
3 kommentarer:
Ett vet jag med säkerhet - att jag älskar dig. Ma
Funderar på det där med oföränderlighet. När tillvaron stannar upp och blir som foster i formalin, bevarad för eviga tider. Men nog är det en chimär, livet går vidare det är bara jag som blir kvar.
Oförändrad?
Skicka en kommentar