Under kanten på det bruna paraplyet kan jag urskilja följande:
1) De försvinnande fotavtrycken i regnet i asfalten utanför the Burke and Hare innan stenen ger efter och vätan äter sig in i fläcken, skummande.
2) Skorna, mörkbruna brogues, med dess nötta snörning, som jag kan minnas honom knyta i soffan på 75an, pustande och olidligt långsamt, eftersom han aldrig i egentligen mening önskade röra sig alls, och vars sula efter år av användning har slitits löst från tån och gapande likt en monstruös mun, med sömmens dentellerade tandrad gnager sig igenom de redanhåliga yllesockorna. Och flickans skor, sandaletter som förvridits i den oupphörliga skottska vätan med kurvade tår påminnande om turkiska babuscher.
3) Den våta byxkanten i de khakifärgade fiskarbyxorna, vars generösa fickor på vaderna och låren, innehåller (listat ur minnet) kreditkort, en rulle sedlar av olika valör i ett rött gummiband, x antal paket gröna rizzlas, x antal färgglad genomskinliga plasttändare från Lidl, två halvtomma paket 50grams uttorkad puderlik Golden Virginia rulltobak från Spanien, x antal fimpar, x antal nikotinbruna kartongbitar rivna ur rizzlaförpackningar - använda och sedan återanvända som tobaksfilter, ögondroppar, en flaska TCP antiseptic, tre blyertsstumpar - alla ovässade Faber Castell's hårdhet 2B, ett antal skrynkliga olinjerade pappersbitar nedklottrade med lexikala upptäckter, en liten svart adress och telefonbok, en återslutbar påse brasil nuts, ett penlock använt som hundvissla, bilnycklar, butiksnycklar, hemnycklar, och avslutningsvis en mobiltelefon modell 98 med en ringsignal påminnande om en kvidande katt.
Angående flickan, kan noteras att hennes ben är pinnlika och spikraka. Och hon bär randiga strumpbyxor av okänt märke.
4) Deras överkroppar är knappt längre bort än en armlängd. Jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid den beiga fleecejackan D bär, vars hår tvinnats samman till små klot av konstgjord ull, till hårda tygvårtor. Det tagellika nackhåret i vitt och grått och den tunga nackhudens begynnande valkning. Flickan bär en kort blomming pinaforeklänning och en färgad blå konstpälsjacka. Jag kan urskilja sömmarna där ullen glidit isär över axlarna. Den ådriga läderlika kragen. Han har armen om hennes axlar och hon förefaller nästan miniatyrisk och undflyende.
5) Jag vet var de ska. Jag vet precis vart de ska. Jag vet vart enda steg de kommer ta. Och det är så groteskt uppenbart hur allt fortsätter, oförändrat, också sedan vi rest oss och gått. Hur allt upprepas och kommer att fortsätta upprepas tills de som ersatt oss i sin tur ersatts och de som ersatt de ersatta också ersatts och de förflutna överbyggts av oändliga serier kopior.
1) De försvinnande fotavtrycken i regnet i asfalten utanför the Burke and Hare innan stenen ger efter och vätan äter sig in i fläcken, skummande.
2) Skorna, mörkbruna brogues, med dess nötta snörning, som jag kan minnas honom knyta i soffan på 75an, pustande och olidligt långsamt, eftersom han aldrig i egentligen mening önskade röra sig alls, och vars sula efter år av användning har slitits löst från tån och gapande likt en monstruös mun, med sömmens dentellerade tandrad gnager sig igenom de redanhåliga yllesockorna. Och flickans skor, sandaletter som förvridits i den oupphörliga skottska vätan med kurvade tår påminnande om turkiska babuscher.
3) Den våta byxkanten i de khakifärgade fiskarbyxorna, vars generösa fickor på vaderna och låren, innehåller (listat ur minnet) kreditkort, en rulle sedlar av olika valör i ett rött gummiband, x antal paket gröna rizzlas, x antal färgglad genomskinliga plasttändare från Lidl, två halvtomma paket 50grams uttorkad puderlik Golden Virginia rulltobak från Spanien, x antal fimpar, x antal nikotinbruna kartongbitar rivna ur rizzlaförpackningar - använda och sedan återanvända som tobaksfilter, ögondroppar, en flaska TCP antiseptic, tre blyertsstumpar - alla ovässade Faber Castell's hårdhet 2B, ett antal skrynkliga olinjerade pappersbitar nedklottrade med lexikala upptäckter, en liten svart adress och telefonbok, en återslutbar påse brasil nuts, ett penlock använt som hundvissla, bilnycklar, butiksnycklar, hemnycklar, och avslutningsvis en mobiltelefon modell 98 med en ringsignal påminnande om en kvidande katt.
Angående flickan, kan noteras att hennes ben är pinnlika och spikraka. Och hon bär randiga strumpbyxor av okänt märke.
4) Deras överkroppar är knappt längre bort än en armlängd. Jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid den beiga fleecejackan D bär, vars hår tvinnats samman till små klot av konstgjord ull, till hårda tygvårtor. Det tagellika nackhåret i vitt och grått och den tunga nackhudens begynnande valkning. Flickan bär en kort blomming pinaforeklänning och en färgad blå konstpälsjacka. Jag kan urskilja sömmarna där ullen glidit isär över axlarna. Den ådriga läderlika kragen. Han har armen om hennes axlar och hon förefaller nästan miniatyrisk och undflyende.
5) Jag vet var de ska. Jag vet precis vart de ska. Jag vet vart enda steg de kommer ta. Och det är så groteskt uppenbart hur allt fortsätter, oförändrat, också sedan vi rest oss och gått. Hur allt upprepas och kommer att fortsätta upprepas tills de som ersatt oss i sin tur ersatts och de som ersatt de ersatta också ersatts och de förflutna överbyggts av oändliga serier kopior.
2 kommentarer:
Jag läste texten högt i mina tomma och ensamma rum. Då jag avslutade syntes texten större än den yta jag hämtade upp den ur. A-M
Tack.
Skicka en kommentar