söndag 30 augusti 2009

KVINNLIGHET

En vän till familjen hade en dotter. De var de vackraste barn jag sett, plumpa persikokinder och köttiga små läppar och lockar likt tvinnad sockervadd. Hon bar klänningar i broderie anglaise och målade naglarna. Hon tyckte inte om mig och jag tyckte inte om henne. Jag tyckte mig ana vem hon skulle växa upp till och hon, på det sett som endast djur och små barn kan, kunde känna min skräck. Jag var livrädd för henne. Jag var livrädd för att man skulle be mig umgås med henne, be mig hjälpa henne, bära henne, eller ge henne ett glas vatten. Jag var rädd att jag skulle tvingas prata med henne när vi bjöds över på middagar i den stora förortsvillan med dess medelklass-bohemiska inredning och slipade trägolv, och än mer så sedan vi satt oss till bords, min far, hans nya fru, och mina så socialt geniala bröder, det andra föräldraparet och den lilla flickan. Eftersom vi var de enda två flickorna förväntade man sig något band. Man tyckte att den tidiga moderliga instinkten skulle väckas vid åsynen av en sådan infantil perfektion, av det kerubiska fettet och den mjuka, krympta varianten av människoansiktet; det tycktes naturligt att jag skulle pjoska runt barnet, att jag skulle leka med henne, och att hon skulle hålla min hand. Och således lyssnade man förväntansfullt till våra trevande konversationer, och när de uteblev, antog man att jag var märklig. Att min kvinnlighet var defekt. Som ung tonårig med en begynnande sexualitet dämpad främst av en mindre begynnande ångest och ett intensivt och artistiskt självhat minns jag att jag generat misstänkte att man antog mig vara homosexuell. Att jag knappast kunde växa upp till en kvinna eftersom det inte fanns en moder i mig. (Villfarelsen om den defekta kvinnligheten skulle för övrigt tio år senare slå över i övertygelsen om den egna fruktlösheten. Jag minns hur jag som arton gick till mödravården och den gamla kvinnan med sina rynkiga händer, vaxlika handskar och gyllene armbandsur med ett avlångt instrument visade mig en bild av min tomma livmoder, och hur jag fascinerad och tacksam stirrade på skärmen, plötsligt övertygad om att jag inte bara var kött och blod, utan fylld av en symbolisk hålighet.) Mycket snart resignerade man inför det faktum att jag inte var normal. Och så började jag avsky barnet. Jag avskydde hennes självgoda dominans. Hennes barnsligt elaka utfall. Och hennes övertygelse om en basal och total trygghet, en grundläggande tro på att den här världen och dess invånare var där för hennes skull, och att hon var den fullkomnade kronan på verket. Jag minns endast ett egentligt ögonblick av utbyte emellan oss. Hon ledde mig upp på övervåningen och visade mig sitt rum. Hon plockade med de miniatyriska objekten i rosa och turkost. De kletiga pastellerna och den plåttriga överlastade barnsängen med dess klängande spetsar och håriga djur, de knähöga stolarna och de ännu mindre modellerna i det lilla dockhuset med dess ideala moralism och könlösa porslinsfigurer. Jag sa till flickan att vi borde gå tillbaka ner. Men hon ville visa allt i detalj, hon höll upp dockorna och önskade att jag skulle ge dem röster, att jag skulle låtsas vara hennes leksaker, att jag skulle tala som om jag vore dem, med grälla röster. Jag kände mig svettiga av förtvivlan. Vi måste gå tillbaka ner, sa jag igen. Hon vaggade leksakerna fram och tillbaka med sina oändligt små vita händer. Du är tråkig, sa hon.
Efter några år träffade min yngre bror en flicka som följde med på familjemiddagarna. Hon var fantastiskt vacker, med en liten kolsvart spänstig kropp och enorma ögon. De två var oskiljaktiga. Hon bar det tunga barnet runt huset i timmar medan de fnittrande samtalade. Och i köket sa man alltid, så fin hon är, så fin hon är kring barnen.

7 kommentarer:

annemarie sa...

Lysande. Älskade unge. A-M

J sa...

Jag mår väldigt dåligt av det här inlägget. Jag tycker inte särskilt mycket om det. Det handlar mer om mig än barnet, jag hoppas att det framgår, och jag vill egentligen inte säga något alls om flickan, hon är ett sorts såll för de vuxnas fördomar och för det tycker jag synd om henne.

Anonym sa...

Jag förstår det du skrivit. Jag tror inte du ska må så dåligt, du har beskrivit ett fenomen, och det är nog så viktigt. Genus är något som vi blir i samspel, och om du sitter i ett rosa rum och inte känner dig hemma så är det så. Många små barn är rosa eller blå och blir det väldigt fort. Man är inte mindre kvinna utan det rosa, man är inte mindre man utan det blå. Men vi beskriver aldrig det här främlingskapet och din berättelse måste ut. Där gör den sig bäst. Och du möter de som förstår dig.
Anne-Marie

A sa...

Det kan vara något slags fel på mig, men troligen så är det mest du som är ute och cyklar runt i din mmissnöjdhet med inlägget. Även om jag erkänner att mitt leende när jag läste kan ha varit lite lätt malplacerat, jag provade att läsa igen men log lite försiktigt ändå. Jag skiter fullständigt i det där barnet, hon betyder inget i det här sammanhanget, hon kunde lika gärna varit en ekorre med bahytt. Det handlar om dig, mig och hon den där andra. Och det är fint. /A

J sa...

Tack ni båda. Jag exprimenterar som sagt med historier kring privata tabun.

Oh A! Bahytt! Jag kontrar med Toque!

A sa...

Jag har kollat upp toque nu, jag visste inte hur en sådan såg ut. Det visade sig att det ju var detsamma som en "pillerburk". Det skrevs en hel del om dem på Namn & Nytt i våras när de hade en liten följetong om huvudbonader. /A

Anonym sa...

Den litterära formen för privata tabun är utmärkt. Här är det fritt spelrum för ditt skrivande och vårt läsande. Vi möts ju alltid i någon form bland orden. Du är fri med orden. Minns det. MA