VÅLD

När jag promenerar hem utmed parken vid St Andrews square får jag sällskap av en man som med märklig precision faller in ett par steg bakom mig och långsamt ökar takten tills ljudet av våra fötter förenas. Jag kan höra hans bälte rassla mot knappen i gylfen och tyget i skjortan som maler mot jackans linning. Och hans fuktiga andedräkt som slår ut likt fyrverkerier av saliv och alkohol mot mitt hår. När han kommer tillräckligt nära och mina steg mekaniskt hamrar vidare mot asfalten, den nötta bilden av paret framför, med paraplyet likt en gul lamphuva upplyst av deras eldröda cigaretter, så hör jag hur han viskar sluddrande, I'm following you.
Och jag vet inte varför han säger det eftersom han sekunden senare svänger av vid hörnet av Queen Street och försvinner och egentligen är det oviktigt eftersom vad jag känner då jag hör fotstegen dö bort, varken är rädsla eller ilska, utan istället detta: besvikelse. Med det patetiska konsekvenslösa begär som endast en i grunden fullkomligt skyddad individ kan känna, önskar jag att han verkligen hade förföljt mig. Önskar jag för ett ögonblick att han skulle ha stannat och skadat mig.