PICKUP, ELECTRIC CIRCUS, 11:12

Han visar mig en serie kort ur sin plånbok; han är medlem in en flygförening, någon sorts juristisk rådgivningsbyrå, och har ett busskörkort. Hans enorma skuggiga skinn dallrar till basslingan från högtalarna och hans spottar över min kind när han talar. Den svullna grå huden påminner om en utspänd bukhinna, seg och svettig, och för ett ögonblick föreställer jag mig honom, i detta tunga skinn, likt en ballong av kött, och hur den avdomnade hjärnan skvalpar fram och tillbaka i skålen av ben. Under hela vårt samtal stirrar jag ut över baren, där den nyanställde bartendern just krossat ett vinglas över isfatet, de klara skärvorna redan ourskiljbara mot den smältande isbitarna. Fåfängt sållar han ut det glas han kan finna med fingertopparna, innan föreståndaren irriterat förebrår honom och börjar tömma sinken, isbitarna klirrande likt hackande tänder i plåtfatet. Mannen fortsätter pilla i sin skinnplånbok medan ölen skummar över mitt ben.
(-You don't say much, do you?
-No.
-You don't want to talk?
-I don't want to talk. I'm sorry.
-Are you here alone?
-Yes.
-Why?
-I'm here to see the band.
-I'm drunk.
-Yes.
-You don't talk do you?
-No.
-You don't say much.
-No.
-Are you mentally ill?
-No.
-That's good cause you look allright.
-Yes.
-Do you want me to stop talking you?
-Yes. Please just go.)