tisdag 18 augusti 2009

VÄKTAREN

L är väktare på Tesco. Var gång jag ser honom rycker jag till eftersom hans övervuxna svarta muskulösa kropp och fascistiska uniformering alltid får mig att tänka att det är över, att de kommit för mig, detta diffusa dem, döden och staten psykopompiskt förkroppsligade i L's svullna bomberjacka och pressade slacks. Innan hans ansikte tar form ur skuggorna, spricker fram ur den grå cigarettröken från hans billiga roll-ups, är han idén om det mänskliga monstret, representanten för allas yttersta privata fasa. Och sedan lyser de smala slattarna med dess kajal-lika inramning till och han tar form som människa mer än best. Den tjocka sega huden ur Tescoskjortan påminner om smält vax, utrunnen och ojämn, efter år av tonårsacne. Och det stubbiga håret ligger som en krullig matta över huvudet. Han har något desperat över sig, den sorts giriga äganderätt som mycket ensamma människor faller offer för. En hundlik tamhet och tröstlös nyfikenhet när han följer efter oss i butiken och dyker upp mellan hyllorna och stirrar på varorna i vår korg, frågar vad vi ska äta till middag, frågar om vi ska äta efterrätt, om vi ska gå ut och dricka ikväll.
Jag minns av någon anledning en gång när han var yngre, någon tidig tröskelålder och vi var hemma hos två väninnor som klätt upp honom i kvinnokläder. Det grova ansiktet målat i pasteller av blekblått och rosa medan den enorma bröstkorgen spände ut knapparna och det tunna tyget i chiffonblusen, sömmarna gnisslande och knakande när han rörde sig. De stolplikt karvade svarta benen utsträckta över kuddarna i soffan med svarta klackskor i lack gungande över tårna och de groteska beiga strumpbyxor som hängde i grenen under den lilla kjolen. Han plutade med läpparna som om han vore rädd för att missfärga tänderna och en av flickorna målade hans händer med ostadig koncentration. Och så sög på det lilla sugröret han stuckit i whiskeyglaset och flinade, flinade med den obräcklig stolthet och självkänsla som endast rollspelet erbjuder. Att för ett ögonblick vara en hel och fullkomlig person, trots att denna fullkomliga person är en annan, trots att denna fullkomliga person är ens motsats.

3 kommentarer:

annemarie sa...

VOILA! LOVE YA!

Noémi sa...

Det du skriver - å, vad bra.

J sa...

Annemarie, ditto.

Noemi! Åh finaste.