lördag 15 augusti 2009

...

Jag önskar att det fanns någonstans dit man kunde gå och sluta ute allt detta plågsamma innehåll. Alla dessa små misstag som gror, som slår sina sega håriga mycel genom genom kroppen och slår ut likt blommor, svampar och torrt gräs. Komma hem om nätterna och bränna sådden som det bördiga innanmätet gött. Men istället fortsätter de att slå ut och man vaknar i till en grotesk trädgård av misstag.

7 kommentarer:

Anne-Marie sa...

Ska vi ta bort ogräs tillsammans?
A-M

A sa...

Vänner är en sådan plats. /A

J sa...

Ja, så nära man nu kan komma en sån plats.

Kersti sa...

Vilket makalöst inlägg. Jag vet att du kan och jag gillar det du skriver med det här älskar jag.
Jag måste läsa det igen. Du är fantastisk.
Ja tänk om man kunde gräva upp och rota ut. Men som de eviga brännässlorna aldrig helt går att utrota blir de kvar där inne. Ibland går det ganska bra att kapsla in och låtsas som om de inte fanns men någon liten slingrande del letar sig alltid ut och blir till den där snåriga trädgården om man helst av allt vill glömma.

Anonym sa...

J,

Vackert inlägg som alltid! Ja tyvärr är det ju så illa som det är. Man kan bara försöka komma så nära den platsen som möjligt.

Allt gott,

K

J sa...

Tack Kersti. Jag har alltid tyckt att det finns något våldsamt och grymt i växtligheten och ibland känns ångesten så. Den slår ut och den växer. Tack, vad glad du gör mig.

J sa...

K - så sant. Ibland räcker det med att ta en promenad i skogen. En miljö som inte erbjuder några påminnelser och som i sin storhet får ens egna futtiga växtlighet att förefalla så, så meningslös.
/J