T's käcka dysfemismer lyckas alltid lägra samtalet med sin trojanska kritik, insprängda i de simpla frågorna, lösgör ordvalen en retorisk armé. Hennes röda hår faller i valvlika bågar runt det fyrkantiga huvudet, likt en fjädersatt bronshjälm.
Du kan förståss dra slutsatsen att folks profaniteter i grunden säger något om deras världsbild och något märkligt fundamentalt om deras person.
D's främsta förolämpning var alltid allusionen till ett liv på räls, den fruktansvärda konformiteten som han, trots att han aldrig skulle erkänna det hade underkastat sig, you are on tramlines, all you want is a husband and children. Och de svordomar och skällsord hand främjade var följdaktligen de närliggande: coward och liar. De grå stråna penetrerande den porösa huden runt de plumpa läpparna, formade när han ilsknade till likt halsen på de portvinsflaskor han samlade, i ett perfekt o.
M använder det moraliskt laddade dålig, men sällan om andra än henne själv. Det är en sorts omvänd kritik, en blödande mater dolorosa som lastar sin egna vågskål med stenblock efter stenblock, endast för att se de andras tomma skål bära samma osynliga tyngd. Hennes termer bygger på nästan antika filosofiska ideal, måttstockar av rättvisa och godhet, och skålarna att väga och balansera det sociala umgänget i.
P är en kokande kittel, med en så kvävande aversion mot den egna ilskan, att när han svär, när han verkligen svär, är det som om allt detta som inte får sägas, allt detta på en gång spränger sig löst och likställs, sociala tabun, personliga förolämpningar och den mest politiskt inkorrekta obsceniteter. I en värld av laglöst hat befolkar han gatorna med whores, paki's, bumboys och asslickers.
Tall P, som bokstavligen ständigt titulerades med detta simpla deskriptiva epitet som så precist summerar hans konstitution, viskade det en gång till mig med den illa återhållen okynnig pojkhumor, ordet storefitter, det enda ord i engelskan med ett svenskt double entendre. Vi satt i hans lägenhet, som låg och ännu ligger på B-ham place, och P rullade sina konformade mary janes, till ett program om engelsk fotboll. Han föredrog det enkla cunt, ett ord han mästerligt kunde få att låta både kärleksfullt, med det sneda nikotinleendet stelnat i en grimasch och drypande av förakt, de fyra bokstäverna sväljande den enda vokalen, c-nt.
S's frivola haddockismer, V's anakronismer, B's bitande överanvändande av ordet boring, och C's huffade idiot, imbecile. Jag antar att vi alla uteslutande säger vad vi själva inte vill höra. Vilket kanske är fundamentet för all kommunikation. Alla samtal är på något plan ett samtal med oss själva.
Du kan förståss dra slutsatsen att folks profaniteter i grunden säger något om deras världsbild och något märkligt fundamentalt om deras person.
D's främsta förolämpning var alltid allusionen till ett liv på räls, den fruktansvärda konformiteten som han, trots att han aldrig skulle erkänna det hade underkastat sig, you are on tramlines, all you want is a husband and children. Och de svordomar och skällsord hand främjade var följdaktligen de närliggande: coward och liar. De grå stråna penetrerande den porösa huden runt de plumpa läpparna, formade när han ilsknade till likt halsen på de portvinsflaskor han samlade, i ett perfekt o.
M använder det moraliskt laddade dålig, men sällan om andra än henne själv. Det är en sorts omvänd kritik, en blödande mater dolorosa som lastar sin egna vågskål med stenblock efter stenblock, endast för att se de andras tomma skål bära samma osynliga tyngd. Hennes termer bygger på nästan antika filosofiska ideal, måttstockar av rättvisa och godhet, och skålarna att väga och balansera det sociala umgänget i.
P är en kokande kittel, med en så kvävande aversion mot den egna ilskan, att när han svär, när han verkligen svär, är det som om allt detta som inte får sägas, allt detta på en gång spränger sig löst och likställs, sociala tabun, personliga förolämpningar och den mest politiskt inkorrekta obsceniteter. I en värld av laglöst hat befolkar han gatorna med whores, paki's, bumboys och asslickers.
Tall P, som bokstavligen ständigt titulerades med detta simpla deskriptiva epitet som så precist summerar hans konstitution, viskade det en gång till mig med den illa återhållen okynnig pojkhumor, ordet storefitter, det enda ord i engelskan med ett svenskt double entendre. Vi satt i hans lägenhet, som låg och ännu ligger på B-ham place, och P rullade sina konformade mary janes, till ett program om engelsk fotboll. Han föredrog det enkla cunt, ett ord han mästerligt kunde få att låta både kärleksfullt, med det sneda nikotinleendet stelnat i en grimasch och drypande av förakt, de fyra bokstäverna sväljande den enda vokalen, c-nt.
S's frivola haddockismer, V's anakronismer, B's bitande överanvändande av ordet boring, och C's huffade idiot, imbecile. Jag antar att vi alla uteslutande säger vad vi själva inte vill höra. Vilket kanske är fundamentet för all kommunikation. Alla samtal är på något plan ett samtal med oss själva.
1 kommentar:
Ja - det vi yttrar är nog en del av det vi själva är. Kanske är vi vårt språk. Åtminstone är vi en riktig del av det. Kram Ma
Skicka en kommentar