Jag drömmer att jag radar upp dem, alla människor jag mött här, och att jag ställer mig framför dem med kameran monterat på det rangliga stativ jag använder i butiken, och jag ber dem stå stilla, men de vägrar att sluta röra sig och var gång jag stirrar in i kameralinsen så ser jag bara deras bakhuvuden. De svarta kala stråna i den turkiske caféägarens nacke, D's gråa tagellika stubb, J's valiantlockar, och K's askblonda sträva page. Jag ber dem vända sig, men medan deras kroppar rör sig förblir deras tunga huvuden orörliga. De skruvar på sig och jag tillrättavisar dem irriterat och deras otåliga ourskiljbara sorl, ett sorts mänskligt brus inte olikt de ljud havet eller motorvägar gör på visst avstånd, överröstar mig. Tillslut går jag bort till dem och försöker brutalt vrida dem så att jag kan se deras ansikten men upptäcker till min förtvivlan att de endast har bakhuvuden. Likt levande hattställ har de släta ansiktslösa klot till huvuden, täckta av de obscena nackhåren. De påminner mig om lampor, tafatta, blinda och döva och deras otympliga klot av hud och hår vaggar onaturligt och ledlöst av och åter på de smala halsarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar