tisdag 11 augusti 2009

DÄRFÖR

Jag stoppar en man som försöker ta livet av sig genom att hoppa från broräcket på south bridge på måndagnatten. Och sedan blir jag stående där med en skallig amerikansk man med båglösa fyrkantiga glasögon och hans kinesiska flickvän i röd sjal och nämnda unga man som bär på en grå sportryggsäck och en halvtom ölburk. Hans gröna skjorta har ett hål över ena bröstet i höjd med hans bröstvårta och han bär kort jacka i denim och jeans bältade med ett nitat läderskärp och han plockar nästan omeddelbart upp en strongbow ur väskan som amerikanen nästan oroligt öppnar åt honom eftersom hans händer skakar. Hans ansikte ser ut som om någon har lyft honom i nackskinnet, stram, tillbakadragen hud över de sneda vacanta ögonen. Ett par sekunder går medan han försöker infoga sig i rollen som den frälsta, den räddade, och sedan kvicknar han till och lägger armarna om amerikanens axlar, you saved my life. It was the girl who saved you, säger kinesiskan, hennes unga ansikte präglat av något påminnande om uttråkan. Amerikanen skakar på huvudet. It was nothing, säger han. Don't say it's nothing, säger mannen, it's my life, it's my life you saved there. Han en drogads svullna pupiller och sega penetrerande ögonkast. Blicken klistrad på mannen medan han ömsom påbörjar en serie rörelser, ömsom avbryter dem halvvägs genom dess utförande. Amerikanen bär ett uttryck av somber manlighet, av en sorts grotesk stolthet. Han nickar oavbrutet och säger att han förstår. Jag ser bekymrad ut. Kinesiskan stirrar ut i det feta smoglika nattmörkret som ligger utbrädd som en hårig päls över Princess Street Gardens under oss. I'm english, säger mannen. Och sedan skrattar han. No, I'm Irish. Whatever you do, don't ever say you are English. Han imiterar ett vapen med pek och långfingret mot skallbenet. Han ser ut som om han verkligen känner pipan mot huden, som om fingertopparna magiskt ska tömma hjärnskålen. Lite senare konkluderar han, I'm American. I lived in LA, I was a musician. Han klappar sig på hjärtat, där den exponerade bröstvårtan hänger likt en körsbärsröd knapp. It's what I do. Hans sneda ögon rycker, det ser ut som om själva ögonen lösgjorts istället för tårar och de två slottarna med deras glaslika svarta pupiller rinner ner över kinderna. I can't cry. I can't cry anymore. Nothing, nothing, och sedan avbryter han sig, dricker cidern med en absurd rofullhet, fortsätter: they're all dead, you don't understand man, you don't live here, you're not Scottish, I'm Scottish, all this, han sträcker armen över den tunga kammade horisonten, I can't do it any more, I've been beaten, I was beaten as a child, I've seen them all die, all of them dead, I've seen things you can't even imagine, things no man should see... Balmorals klocktorn visar på två, en förbannad slant ljus i mörkret, envist avbetande sekunderna. Mannen spiller cider över sina händer. Amerikanen nickar långsamt. Hans grova solbrända kinder penetreras av ett kort askgrått stubb, likt en nålmatta. Och hans ögon brinner av den självgoda rättfärdighet vi alla tre känner, grotesk och skamlig, här är vi, vi som stannat. Tills mannen lägger handen mot amerikanens nacke och hulkande utan tårar, med sitt vansinniga löskokta ansikte, säger till honom: You have to tell me then, tell me why, tell me why to live. Och amerikanen stirrar på honom. Och kinesiskan tittar bort, och jag pressar mina slutna armar mot magen, och jag antar att vi alla tre väntar på att någon av de andra ska säga något, Balmorals urverk hamrande genom tystnaden och den strävhåriga svarta besten under oss vrider sig oroligt. You're not gonna tell me anything. You have to tell me something. Amerikanen suckar nu. I can't tell you why to live. Och hur patetiskt det låter. Mannen skakar på huvudet. But you have to tell me. Amerikanen rycker på axlarna. It's a big question that. Do you want me to lie. Mannen nickar. Anything, säger han. Amerikanen stryker händerna mot varandra. Men han säger fortfarande ingenting. Efter ett tag säger han motvilligt, I'm sorry.

11 kommentarer:

annemarie sa...

Hej -minns du då jag räddade den där unga flickan... A-M

Anne-marie sa...

Vill du prata... kram Mamma

Niklas sa...

En gripande berättelse ur verkligheten där ingen filmkamera rullade, inga ljus som blixtrade.

Du är en av de människor som vågar möta någon som inte vill leva längre. Det känns kanske inte så stort, men det är det. Men många av oss skulle springa därifrån, låtsas som om vi inte förstod vad som skulle hända. Låtsas som vi inte såg. Sen skulle vi bära ångern inom oss, fegheten och rädslan skulle växa som skammens tumörer.

Det sker inte inne på någon avdelning, eller akutmottagning. Utan allt sker på en bro där egentligen ingen riktigt säkert skulle ha vetat varför han tog livet av sig. Men nu vet vi att han klarade sig. Tack vare dig. Det känns bra att veta att sådana som du finns där ute.

Tyvärr är frågan som mannen ställer till amerikanen just så svår, eller lätt, att svara på. Hur fyller vi ut någon annans tomhet med vår egen? För även om vi har kärleken, pengarna, jobbet, huset och alla beundrare, så är allt i slutändan ändå bara lite helium i den ballong vi kallar livet. Det må vara ädelt, men det krävs så lite för att det ska pysa ut och tomheten blir bara så mycket tydligare.

Missförstå mig inte. Livet är fantastiskt. Livet är allt. Liksom kärleken! Men på bron bär dessa ädla ord inte upp någon tyngd själ, utan de sjunker platt till marken.

Kanske är det den medmänsklighet du visade upp som i slutändan kan fylla tomheten vi alla bär inom oss.

J sa...

Niklas, jag satt och funderade på ordvalet när jag inledde det här inlägget. Att för en sekund säga att man räddat någon är så fel, vad man gjort är att ha stoppat någon, för ett ögonblick, satt personen på en något ändrad kurs, men räddat någon, knappast, och det blev så uppenbart minuterna efteråt. Lustigt nog, utmed broräckena på south bridge sitter uppklistrade annonser till the Samaritans. WHO CARES? med en 24timmar service för självmordsbenägna. När jag kom hem tittade Jim på mig och sa något lakoniskt i stil med "south bridge, ey, that's where they go..." Jag önskar att det var medmänsklighet jag kände, för det känns så tomt innanför det här skinnet ibland.

J sa...

Tack mor. Det är ok.

Niklas sa...

Hej J!

Jag kommer att tänka på ett filosofiskt tankeexperiment. Någon har bundits fast på en tågräls. Precis innan rälsen där individen ligger, delar sig spåret och bildar ett nytt spår. På detta andra spår ligger tre människor fastbundna.
Nu kommer tåget i riktning mot de två på den andra rälsen och du kan be någon annan människa att ändra tågets riktning och visserligen döda människan som ligger ensam på det första spåret, men samtidigt rädda tre.
Vad gör du?
Gör det någon skillnad om du står själv vid spåren och drar i spaken som ändrar tågets riktning?

Vad har detta med saken att göra, undrar kanske du? Jo, jag ser ett tåg som rullar mot en människa som ligger på ett av spåren och det andra spåret är tomt. Jag ser dig dra i spaken och ändra riktning på tåget och människan som ligger på spåret överlever.

Det har gjorts studier på människor som har gjort självmordsförsök. Den absolut största andelen av dessa, kommer att ändra sin inställning till livet och vara nöjda med att leva. Studierna visar att det är värt att försöka rädda människor som försöker ta sina liv. Därför har självmordsforskare här i Sverige skrivit ett förslag om hur vi i Sverige ska bli bättre på att upptäcka människor som har allvarliga funderingar på att ta sitt liv.

Du har nu förhindrat en människa att ta sitt liv. Det finns en stor chans att han kommer att vara lycklig över att du ändrade riktning i hans liv, ett binärt sådant; död eller alla tänkbara chanser. Han kanske får barn som får en far som en gång tänkte ta livet av sig men som lyckligtvis räddades av en medmänniska på en bro. Han kanske har föräldrar och vänner som aldrig skulle sluta att tacka dig om de visste vad du gjort. En tacksamhet jag har sett inom vården.

Jag menar absolut inte att vara anklagande, för jag förstår verkligen att det kan kännas tomt innanför skinnet ibland.

Men jag vill att du ska veta att jag och många med mig kommer i alla fall att hålla fast vid ståndpunkten att sådana som du är vad vi önskar att det fanns fler av i vårt samhälle. Hur tomt det än känns innanför ditt skinn, så är du en hjälte i våra ögon!

Lisa sa...

Få ord är stora nog för att täcka in det jqag upplever när jag läser hos dig. Dessutom, DEN staden, den staden. South Bridge, jo, that IS where they go...

Du letar dig in under mitt skinn vare sig du vill det eller inte.

annemarie sa...

Så fina kommentarer du får, det är du värd. A-M

J sa...

Niklas, det värmer, tack. Jag förstår vad du menar och du har helt rätt och det. Din moraliska frågeställning om rälsen påminner mig för övrigt om en bok afrikanska folksagor/moraliska dilemman jag brukade läsa som barn. Det finns inget egentligt svar men jag tror det är otroligt viktigt att aldrig glömma att också detta att inte handla, att inte aktivt göra ett val, också är en handling och också, hur ogärna vi än vill se det, är ett val.

J sa...

Lisa, tack. Jag ser att du är påväg över? Du får gärna höra av dig om så är fallet. Tack för att du läser och skriver, du anar inte hur mycket det betyder.

Lisa sa...

Jag är verkligen på väg över. Staden har hemsökt mig sedan jag en gång lämnade den, så när flytten går till våren, går den nog för gott. Hör mer än gärna av mig då, och tills dess fortsätter jag att läsa dina smärtsamt vackra inlägg om jag får.