Halvvägs genom grälet om som följer i sovrummet i lägenheten på F-street, angående vår imminenta hemlöshet, flyger en duva in och sätter sig på skrivbordskanten. En absurd tystnad följer, J stannar upp, den upprörda gardinkedjan trummar sin stilla revelj mot fönsterglaset, medan det rosa ljuset pumpar in sin bombastiska nuevo horizon över Fife, och duvan burrar upp sina fjädrar och sänker det lilla huvudet mot kroppen och låter pepparkornsögat borra sig genom den patetiska tystnaden. Fågeln rör sig inte ens när J lyfter upp den utan ligger orörlig mellan hans händer, med ögon likt två knappar fastnålade i det lilla ansiktet. Dess huvud påminner om en dockas när han rör vid det, gängorna i den kurvade nacken klickande vikande sig under hans fingrar. Men hjärtat tickar.
Vi känner en sorts fasa i det ögonblick då de utmätta gränslinjerna mellan symbolik och realitet, natur och civilisation, och hat och kärlek överbyggs. Och sedan känner vi en sorts lättnad. På engelska kallas de homing pigeons, dessa tama brevduvor. J bygger ett bo i en kartong och jag tömmer ut en påse torrt ris över fönsterkarmen och sedan sitter vi och lyssnar på dess vingar som rafsar genom bädden av tidningspapper.
Alla avvikelser från det normala betraktas oundvikligen med en viss religiositet. Det är omöjligt att mäta ut de små slumpartade episoder som lett till en händelses realiserande. Den serie oundvikliga och exklusiva omständigheter som möjliggör att just detta sker, som möjliggör just detta specifika ögonblick. Det tycks i efterhand, med en så lockande anti-logik, att det absurda momentet måste legat destinerat i alla dess upprinnande ögonblick. Den något haltande kausaliteten leder till det mystiska konstateradet att duvan har flugit hit, att det var oss hon skickats till.
På kvällen ringer hyresvärden och erbjuder oss ett kontrakt. Post hoc ergo propter hoc.
Vi känner en sorts fasa i det ögonblick då de utmätta gränslinjerna mellan symbolik och realitet, natur och civilisation, och hat och kärlek överbyggs. Och sedan känner vi en sorts lättnad. På engelska kallas de homing pigeons, dessa tama brevduvor. J bygger ett bo i en kartong och jag tömmer ut en påse torrt ris över fönsterkarmen och sedan sitter vi och lyssnar på dess vingar som rafsar genom bädden av tidningspapper.
Alla avvikelser från det normala betraktas oundvikligen med en viss religiositet. Det är omöjligt att mäta ut de små slumpartade episoder som lett till en händelses realiserande. Den serie oundvikliga och exklusiva omständigheter som möjliggör att just detta sker, som möjliggör just detta specifika ögonblick. Det tycks i efterhand, med en så lockande anti-logik, att det absurda momentet måste legat destinerat i alla dess upprinnande ögonblick. Den något haltande kausaliteten leder till det mystiska konstateradet att duvan har flugit hit, att det var oss hon skickats till.
På kvällen ringer hyresvärden och erbjuder oss ett kontrakt. Post hoc ergo propter hoc.
3 kommentarer:
Du skriver så bra att det känns att orden mår bra i din närhet.
För varje gång en duva flyger in i vårt rum skapas en möjlig utväg ut ur naturens regelbundenhet. Ett ljus borrar sig förbi de slutna väggarna, där orsak och verkan ligger som lager på lager av tapeter som omger våra liv. Men nästan varje gång finner vi, eller rättare sagt uppfinner vi, ett orsakssammanhang, som åter igen stänger in oss för ett högre mål. Gud i maskinen, en mening i den tryckande meningslösheten.
Jag hoppas dock att era rum har många fönster:-)
Jag mår väldigt bra av att läsa det här. A-M
Orsak och verkan, två mer komplicerade begrepp är väl svåra att hitta. Precis som jag alltid haft en förkärlek för felaktiga syllogismer har jag alltid älskat felaktiga orsakskalkyleringar. Av samma anledning har jag sett det nödvändigt att leva i rum med många fönster och högt i tak. Det gäller att hålla möjligheterna öppna. Bör tillägga också, både bokstavligt och symbolisk, har den skottska fukten ätit sig in i våra tapeter. Likt vårtor eller bubblor lossnar de citrongula pappret i sovrummet, utan att för ett ögonblick blotta palimpsesten av förflutenhet där bakom svettas den och bångnar av de osynliga rörelser som pågår i väggarna.
Tack Niklas!
Skicka en kommentar