Festinger bevisade i sina sin test kring vad han kallade the insuffiscient reward paradigm att de riktigt trovärdiga lögnerna, de som lurar också lögnaren, föds ur de futtigaste belöningar. Ju mindre vi betalas för våra osanningar, desto mer tvingar vi oss själva att tro på dem, för om vi har så lite att vinna varför skulle vi då ljuga frågar vi oss och övertygar oss om lögnens sanning. Jag funderar kring detta osanningens fenomen medan hyresvärden visar oss runt en av sina många lägenheter, pekar på fönstret med sitt glättigt nervösa skratt och deklamerar att utsikten är fantastisk. De melerade grå marmorblocket till himmel gnisslar mot trägaveln när vi tvingar upp glasrutan och stirrar ut mot över den åsktunga förmiddagen, den gyttjebruna kanalen och bortom den de korrugerade raderna plåtfasader som avgränsar industriområdet. Vi tackar artigt. De frottélika mattorna i rostbrunt likt ett hav av maskar under tårna och de kulörta tapeterna ett tecken på latent vansinne. Kvinnans röst hackande genom tystnaden med sina oslipade blad och lögnerna, den hyperbola retoriken, to die for, to die for dear!, knappast längre ens lögner, istället en sorts automatiska fraser hon viskar likt ett mantra, och betalas hur mycket för? När vi går, och lakoniskt följer hennes päronformade kropp, byxorna inkilade likt obscena mungipor mellan de slappa skinkorna, (skitsnack) och hon vinkar av oss vid Mercedesen försonas jag med det faktum att hon med största sannolikhet betalas tillräckliga summor för att verkligen kunna skilja rätt från fel.
2 kommentarer:
Fenomenet har alltid intresserat mig.
Ja, visst är det bra märkligt. Efter att han läst om Skinner och Pavlov känns det förståss befriande att se människan något lösgjord ur den konditionerade behaviouristiska modellen, men å andra sidan är ganska skrämmande vad vi gör, utan att själva ens vara medvetna om processen, för att rättfärdiga oss själva.
Skicka en kommentar