Den plötsliga fuktiga hettan påminner om människoandetag. Tung bukluft som klibbar mot nacke och rygg, som luktar av påbörjad förruttnelse och gårdagens kryddor. Pfft, pfft, stegen suger mot gatan. Husen är svamplika och porösa som om stenen luckrats upp och svällt ut. Händer och fötter sjunker genom asfalt och murverk som klättrade vi över enorma tvättsvampar. Stadens siluett också den böjlig under handflatan, vid krönet av the Mound kan man vila fingrarna mot horisonten, pressa ned de skumlika varuhusen i marken och se dem långsamt resa sig igen. Byggverken dryper ut över trottoaren. Det grottlika ljudet, ptt, ptt, medan ny exotisk vegetation exploderar genom de porösa stenverken och de tunga dropparna lösgörs och smattrande slår i marken. Medan mossan, i rötans saturerad färger, ohämmat klättrar upp över väggarna.
1 kommentar:
Jag är här och hemkomstar - din text gör att jag tror du sitter intill. Det känns viktigt att ha texten som en länk. Mamma
Skicka en kommentar