ÄNNU EN DAG FULL AV FRUKTAN

Jag tror att ett år har förflutit sedan någon senast fotograferade mig, med ett undantag, en fest hos K, i vilket mitt förvridna ansikte skymtar mellan de uppklädda gästerna, likt en grotesk påse hud som långsamt sugits in i sig själv, de sneda hoptryckta ögonen inklämda mellan de utspända kindkloten och överläppen likt en beigt streck klistrat mot tandraden. Mitt dysmorfiska ursäktande hade mottagits med den typ av envisa estetiska hoppfullhet som fotografer gärna uppvisar, och man hade presumtivt slagit upp blixten och låtit den monstruösa tingesten gnisslande mäta ut avståndet, övertygad om konstens överridande av naturen. Det finns inget så beklämmande som en fotografs besvikelse. Den ögonblickliga fruktan som uttrycks inför porträttet och den genans med vilket det raderas, som om vi för ett ögonblick gläntat på något allt för privat, den andres fulhet. Vartefter man undviker motivet. Och med illa dold tacksamhet finner dem vrida sig ur fokus där andra lägger armarna om varandra och stelnar i sina invanda gargouiller. Problemet med fotografiet är förståss dess illusiva transparens, dess ambitiösa men knappast verkliga sanningssägande. Den tillfälliga grotesk som blött över på fotopappret är knappast mer än en hägring i jakten på det egna ansiktet.

Titeln stulen av Bonnie Prince Billy.