J's kinder är täckta av fina blonda anorexiska fjun. Hennes hud är så mjuk och docklik, så lik kammad sammet, att jag nästan förväntar mig att finna de tunna sömmar som håller hennes ansiktsuttryck uppe utmed öronen och hårfästet. Och när hon gråter är det som att spilla vatten över snustorrt muslin. Tårarna spricker upp i mörka genomskinliga fläckar under ögonfransarna och sväller ut över kindbenen, likt fuktiga märken, som om de pressade sig upp genom den tyglika huden snarare än föll från de halvslutna ögonen.
7 kommentarer:
Läst och kommer återkomma till bilden och texten. Anne-Marie
Mycket vacker beskrivning.
Tack Noemi!
Återkom gärna AM!
Hej J.
Saker slumpar sig så att jag hamnar i situationer jag inte förutsett, kanske är det det som gör det roligt att vakna upp på morgonen. Jag fann dina ord och ditt språk och kunde inte sluta läsa. Jag är fascinerad, och jag läser ofta texterna flera gånger med känslan av att jag inte tagit till mig det ordentligt.
A - tack för en fantastiskt fin komplimang. Du skriver väldigt bra själv. Och oförutsedda situationer bör alltid omfamnas.
Ja, mycket vackert. Jag får tillbaka känslan när jag var liten och sög på en duksflik, tvingandet av saliven genom fibrerna, det maskinella mönstret på tungan. Nu förstår jag hur man kan kalla ett vin torrt. Väldigt entusiasmerande!
Jag hade glömt känslan av att suga på tyg. Din kommentar är fantastisk.
Skicka en kommentar