Morar och närliggande Mallaig kan bäst tecknas genom ett besök till de små kyrkogårdarna som ligger inklämda mellan 60-tals arkitekturen och de branta hedarna. Den ena i de sluttande gulbrända gräset vid Morars avtagsväg och den andra knappa kilometern därifrån där grusvägen vrider sig ned mot de rostiga båtarna som ankrat vid rudimentära bryggor utmed Loch Morar. Båda saknar kyrkor. Och båda har rostiga staket med tvinnade repsnoddar att försluta grindarna. Owing to sheep nuisance would visitors please secure gate when leaving cementary. Bebyggelsen utmed motorväggen kan snabbt dateras, den första graven i de prydliga raderna med krattat gräs vid sjön, 1989, den svarta stenens titulerade McSomething född åren mellan världskrigen. Bybegravningsplatsen sträcker sig tillbaka till 1870 och halvvägs nedför sluttningen har murverket ersatts med modern gallerinhägnad och de viktorianska haphazardiskt utplacerade stenarna med ordnade rader blankpolerad granit anno 1960- och buketter solblekta tygblommor i krakelerade glasvaser.
Det är först sedan jag promenerat runt i kanske en halvtimme som jag uppmärksammar J på att gravarna inte sällan antyder vad som bragt dess ägare om livet. Och sedan slår det mig hur många dessa tragically killed och accidentally drowned är. Nästan var tionde grav tillhör en saknad son, en ung far, eller en älskad make som stulits för tidigt, de flesta drunkningsoffer, med grå gravarna som polerats till svarta speglar och över vilka ristats detaljerade sketcher över de avlidnas fartyg, med de rostiga skroven och de minutiöst ristade skeppsnamnen, brytande den mörka stenens osynliga vågor, och omålade stormar.
De är alla fiskare här, de som stannar, de som lever och dör, de som drunknar och begravs utmed det karga kustlandskapet. Och när vi senare promenerar de fem kilometerna till den närmaste resturangen och äter våra oljiga fish and chips med vinäger i den lokala hamnen är det med en viss odefinierbar oro som vi följer fiskarnas arbete. Deras läderlika hud knarrande mot de gröna näten och knäna på de gula arbetsställen roströda av fiskblod.
Det är först sedan jag promenerat runt i kanske en halvtimme som jag uppmärksammar J på att gravarna inte sällan antyder vad som bragt dess ägare om livet. Och sedan slår det mig hur många dessa tragically killed och accidentally drowned är. Nästan var tionde grav tillhör en saknad son, en ung far, eller en älskad make som stulits för tidigt, de flesta drunkningsoffer, med grå gravarna som polerats till svarta speglar och över vilka ristats detaljerade sketcher över de avlidnas fartyg, med de rostiga skroven och de minutiöst ristade skeppsnamnen, brytande den mörka stenens osynliga vågor, och omålade stormar.
De är alla fiskare här, de som stannar, de som lever och dör, de som drunknar och begravs utmed det karga kustlandskapet. Och när vi senare promenerar de fem kilometerna till den närmaste resturangen och äter våra oljiga fish and chips med vinäger i den lokala hamnen är det med en viss odefinierbar oro som vi följer fiskarnas arbete. Deras läderlika hud knarrande mot de gröna näten och knäna på de gula arbetsställen roströda av fiskblod.
1 kommentar:
Vackra du, jag nästan ser dig gå där och undra, Anne-Marie
Skicka en kommentar