lördag 25 juli 2009

EXISTENS FOR DUMMIES

B läser böcker som How to Increase Employee Performance, How to Motivate Every Employee - 24 Proven Tactics to Spark Productivity in the Workplace, The Handbook for Leaders, och Managing for Dummies. En sorts Machiavellisk hybris som genomsyrat hennes kommunikation med en typ av retoriska figurer som hennes mediokra intellekt knappast kan bära upp. Av samma anledning är hon en av dessa personer som ad nauseum upprepar ditt namn var gång hon tilltalar dig. En sorts härskarstrategi att utmäta de heirarkiska avstånden, det finns förståss inte en möjlighet att ens för ett ögonblick yttra hennes namn, vilket gör nötandet av den egna titulationen till en tröttsam process.
Hennes plastiska leende hänger som ett Cheshire grin över kassadisken, det slingade håret med dess glansiga finish och de manikyrerade naglarna. En android perfektion. En designer uniform under vars rynkfria tweed och cashmere den onaturliga klimakteriska korpulensen verkar ha bibehålligt en tonårings plasticitet, utspänd men fast, likt skinnet på en ännu omogen persika.
I själva verket präglas hela hennes person av denna overkliga semi-transparens, hon framträder likt en välplanerad konstruktion vi studerar utifrån de extensiva planerna utan att för ett ögonblick kunna förstå, genomskinlig och just därför omöjlig att genomskåda. Där inget dunklats finns heller inget att belysa men inte heller något att upptäcka.

Bild: Fernando Vicente.

2 kommentarer:

Niklas sa...

De finns överallt, men hur många skulle kunna sätta ord på dem som du? Ledarna som söker nya sätt att effektivisera sin arbetskraft.

Kanske är det en tröst att de ändå försöker att få oss att arbeta effektivare. Någon bryr sig trots allt. Kanske inte på det sätt som vi skulle vilja, men någon bryr sig.

Får det dig också att tänka på vad Anthony säger i Brideshead Revisited om hur Lord Sebastian ”kommunicerar”:

”But when dear Sebastian speaks it is like a little sphere of soap-suds drifting off the end of an old clay pipe, anywhere, full of rainbow light for a moment and then—phut—vanished, with nothing left at all, nothing.”

Hur många sådana ledare har vi inte som kommunicerar storslaget och vackert, tyvärr ibland mer likt Hindenburg än såpbubblor.

Hypergraphia sa...

Tack Niklas,
Waugh's beskrivning är fulländad. Jag känner igen syndromet, känslan av att just ha berättats något storslaget för att ögonblicket efter genast inse att just ingenting har sagts. Jag antar att det också är en konstform, och något det tar år att lära, att så detaljerat som möjligt formulera innehållslöshet. Och du har rätt, uppblåst tomhet är inte alltid att leka med.