Den hastiga förgängligheten oroar mig. Persikornas köttiga märken och slappa säckiga skinn förgås på några timmar. Och brödet i papperspåsen växer ett vitt poröst skägg över brödkorgen, tunna flimrande hår som slår ut likt förruttnelsens fyrverkerier. Majskolvarnas tandrader har efter bara något dygn skrumpnat, det fläckiga vita möglet i ett groteskt polkadot mönster över det slappa gula skinnet. Mjölken stelnar i sina koppar, retarderar till sin ursprungsform, tunga dallrande skålformer som krakelerar när de upprörs och flyter ut över köksstålet i korniga klumpar. Vid middagarna tycks det som om måltiderna härsknat medan de tillagas, som om allt jag rör vid långsamt inleder sitt egen förfall. Jag radar upp ingredienserna över disken i väntan på att J ska återvända. Och sitter under dessa allt mer oändliga timmar och betraktar maten som förgås. Spenaten i dess påse som svettandes flyter samman till sega svarta trådar, kyckligen som kanderas i den heta torra luften, vars knoppiga skinn stilla gulnar och vrider sig obekvämt i sina skarvar, reser sig från det saftiga köttet och rullar upp sina lösa ändar likt ett nyss klipp tygstycke. Allt krymper, torkar, puttrar, svettas och skrumpnar runt omkring mig.
Men märk väl, jag sitter orörlig, oföränderlig i detta rötans epicentrum, och tro mig, om förgängligheten skrämmer oss, finns inget mer skrämmande än den plastiska oföränderligheten. För status quo är en illusion, i det som inte ser ut att ruttna, pågår förruttnelsen någon annanstans. Och där vi inte anar förgängligheten, bör den första frågan alltid bli: var?
Men märk väl, jag sitter orörlig, oföränderlig i detta rötans epicentrum, och tro mig, om förgängligheten skrämmer oss, finns inget mer skrämmande än den plastiska oföränderligheten. För status quo är en illusion, i det som inte ser ut att ruttna, pågår förruttnelsen någon annanstans. Och där vi inte anar förgängligheten, bör den första frågan alltid bli: var?
5 kommentarer:
Mästerligt. A-M
Tack.
Isch. Efter att ha läst granskar jag misstänksamt all mat och frukt i huset och mins med avsmak och avsky en skinka som hängde i min bandoms källare en rötmånad för så länge sedan. Den blev kalas för fåglarna som ivrigt kastade sig över den. Efter att vi ratat den som människoföda. Skinkan var nämligen bebodd och de var många som bodde i den.
Kersti jag älskar dina kommentarer. Och den absurda insikten att kroppar också är en sorts bostad.
Men så är det ju i alla möjliga bemärkelser även om det tycks absurt när man tänker på det. Men kroppen är en bostad, en hemvist för både de som ska vara där och de som borde vara på annat håll.
Glad att du gillar mina kommentarer. Jag tycker om att läsa det du skriver även om vissa inlägg inte precis ger de gulligaste associationerna :).
Skicka en kommentar