Det här är vad jag tänker: Jag sitter på någon bar med K och D och jag köper dem rundor med vin eftersom jag inbillar mig att jag är skyldig dem något, att så länge jag ger dem mer än jag får tillbaka finns det ingenting jag behöver oroa mig över. K pratar om hur hon behöver mer bekräftelse från sin pojkvän och D pratar om hur hennes pojkvän nyss avvisat henne. Och jag får vara delaktig i den lojala vänskap de delar, de intima samtala de utbyter, eftersom jag råkar vara där, och min närvaro i grunden inte varken förändrar riktningen eller uttrycket för deras tvåsamhet. Vi spelar alla med i det här spelet, för att det är enklast så och således förefaller natten på mer än ett plan som en social provsmakning, vi skålar, luktar, rullar vinet genom kupan, fyller munnen, smakar, och sedan när taxin för mina två väninnor hem medan jag promenerar ned L-road, så spottar vi. Men den värmer, det tillfälliga kvinnliga förtroendet, känslan av att vi faktiskt är ett systerskap, att vi säger att vi älskar varandra, och ratar uppvaktningen från de dvärglika bankirer som frekventerar bordet intill med onyanserat förakt. Och det här är vad jag tänker: Det är en sorts transaktion. Också vårt lidande måste konverteras till valuta. För det här är vad vi gör: Vi utbyter och trumfar ångestar. Vi berättar om det som tynger oss så att andra ska komma närmare oss. Så att vi ska kunna bryta ihop, gråta, och lyftas upp. Det är på en gång religiöst och sexuellt. Sammanbrottet av den mänskliga fasaden. Det sociala spelets motsvarighet till le petit mort. Och en del av mig finner sig oundvikligen undra om det är värt det, om det är värt att bryta ned allt jag byggt upp endast för att nå den här vänskapliga omsorgen. Om det är värt att polera upp självhatet, svartsjukan och den desperata melankolin och vända upp denna neurotiska triss för att tillslut bli älskad.
6 kommentarer:
Oj - jag läser som en törstig... och hungrig. Ge inte bort dig själv - låt andra ibland föda dig, älska dig utan eftergift eller andra gåvor. A-M
Exemplariskt skrivet, som vanligt, din betraktelse av mänsklig samvaro. Det finns ett pris på samvaron, förtroenden och brutna förtroende mot andra och sig själv. Det är en dyrköpt gemenskap som skiljer agnar ifrån vete, oss ifrån dem.
Vänskap är transaktioner i själens bankbok. Vår inre moral är en kompass som avgör om vi övertrasserar eller inte, en moral vars riktning lätt sätts i spinn av några klunkar alkohol.
Är det värt det? Ja, enligt Aristoteles är vi antingen djur eller Gudar om vi står utanför den sociala gemenskapen. Frågan är bara om de man köpslår med är värda det. Vilket pris sätter vi på oss själva?
Var det inte Pascal som sa något i stil med: Ju mer jag lär känna människor, desto mer tycker jag om min hund.
Kanske är hunden vår bästa vän för de sätter in så mycket mer i bankboken än de tar ut?
Niklas, dina kommentarer är fantastiska och oändligt insiktsfulla som alltid. Jag har alltid gillat gud/djuret liknelsen eller åtminstone Bacon's mindre politiska omformulering: He who delights in solitude is either a beast or a god. Betydelsen något annorlunda där civilisationen ersatts med ensamhetsdriften. Jag lät det vara titeln till ett mycket gammalt inlägg om bland annat Harlows rhesusapor. Harlow som verkligen trodde på kärleken, "a wonderous state, deep, tender and rewarding", men som också försökte bryta ned det mänskliga behovet i sina minsta beståndsdelar, touch, play, feeding. Om något fann han att behovet av kärlek var långt starkare än behovet av föda. Vilket, mot min vilja, leder mig att tro på Bacon, med undantaget att inte ens bestar kan exkluderas ur behovet av umgänge.
Och är det värt det? Jag vet inte. Jag har en ständigt gnagande ångest, en ständig känsla av skuld, av att ha gjort något fel. Men antar jag, också den flyktiga lycka som touch och play erbjuder.
Jag har letat hela mitt liv efter texter som dessa. Det du skriver är bra på så många plan att, ja, att jag inte vill säga så mycket mer om det.
V - när man ibland tvivlar över vad man gör, kommer någon som du och ger allt mening igen, och det är jag så oändligt tacksam för. Jag önskar att ordet tack hade mer rymd men tills jag finner något större är det allt jag kan säga, tack.
Tack själv för att jag har något att läsa!
Skicka en kommentar