"It's a poor sort of memory that only works backwards" -
White Queen to Alice, Through the Looking Glass
Ibland verkar det som om dammarna mellan igår och idag och imorgon har rämnat, minsta rörelse ekar av sina föregångare, och åren tycks likt dubbelexponeringar, de lösa konturerna av upprepade rörelser, skuggfigurerna som på en gång föregår och repeterar nuet. Det är som att trä en kätting genom ett nålsöga att släpa detta överflöd av förflutenhet genom detta ögonblicks singulära punkt. (Eller, som D brukade beskriva det, att släpa detta tunna pärlband av singulär förflutenhet genom nuets överflöd av möjligheter).
På söndagsmarknaden inhandlar jag en kartong svartvita fotografier, kanske femhundra, och det visar sig när studerade i detalj att de alla porträtterar samma familj: den korpulenta Bill, med fyrkantigt ansikte inramat av de ovala dubblehakorna, och hans hustru Phyllis, som redan vid fjorton års ålder påminner om en femtio årig kvinna, och vars tummade porträtt, skickade till maken under krigsåren, alla har baksidorna fullklottrade med små x och korta kärleksförklaringar, I love you so my dearest, och hennes lockiga signatur i blyerts. Runt 1946 dyker de första bilderna på dottern, Maureen, upp. En rotund flicka som varje år porträtteras med sin födelsedagstårta på den tegellagda verandan på baksidan av det lilla radhuset. Ibland har man radat upp hennes leksaker i en ring kring klänningskjolen: en porslinsflicka som till storlek överträffar barnet, en liten svart docka med groteska drag, och en traditionell gunghäst. På andra kort låter man henne posera med födelsedagskorten. På samtliga sitter hon med armarna om den vita gräddtårtan. Tårtorna är i stort sett identiska. Blekta av gråskalan från den billiga kompaktkameran, presenteras de av den växande flickan medan klänningssnitten förändras och de mjuka dragen långsamt definieras i hennes klotrunda ansikte. Det är märkligt hur förgängligt livet tycks, när åren paraderar förbi gestaltade av en serie konfekter. Och det är väl bokstavligen med en sorts sötsliskig nostalgi jag plötsligt finner mig själv översvämmad av minnen av min egna framtid och liksom den Vita drottningen lider nålsticket innan jag stuckits.
White Queen to Alice, Through the Looking Glass
Ibland verkar det som om dammarna mellan igår och idag och imorgon har rämnat, minsta rörelse ekar av sina föregångare, och åren tycks likt dubbelexponeringar, de lösa konturerna av upprepade rörelser, skuggfigurerna som på en gång föregår och repeterar nuet. Det är som att trä en kätting genom ett nålsöga att släpa detta överflöd av förflutenhet genom detta ögonblicks singulära punkt. (Eller, som D brukade beskriva det, att släpa detta tunna pärlband av singulär förflutenhet genom nuets överflöd av möjligheter).
På söndagsmarknaden inhandlar jag en kartong svartvita fotografier, kanske femhundra, och det visar sig när studerade i detalj att de alla porträtterar samma familj: den korpulenta Bill, med fyrkantigt ansikte inramat av de ovala dubblehakorna, och hans hustru Phyllis, som redan vid fjorton års ålder påminner om en femtio årig kvinna, och vars tummade porträtt, skickade till maken under krigsåren, alla har baksidorna fullklottrade med små x och korta kärleksförklaringar, I love you so my dearest, och hennes lockiga signatur i blyerts. Runt 1946 dyker de första bilderna på dottern, Maureen, upp. En rotund flicka som varje år porträtteras med sin födelsedagstårta på den tegellagda verandan på baksidan av det lilla radhuset. Ibland har man radat upp hennes leksaker i en ring kring klänningskjolen: en porslinsflicka som till storlek överträffar barnet, en liten svart docka med groteska drag, och en traditionell gunghäst. På andra kort låter man henne posera med födelsedagskorten. På samtliga sitter hon med armarna om den vita gräddtårtan. Tårtorna är i stort sett identiska. Blekta av gråskalan från den billiga kompaktkameran, presenteras de av den växande flickan medan klänningssnitten förändras och de mjuka dragen långsamt definieras i hennes klotrunda ansikte. Det är märkligt hur förgängligt livet tycks, när åren paraderar förbi gestaltade av en serie konfekter. Och det är väl bokstavligen med en sorts sötsliskig nostalgi jag plötsligt finner mig själv översvämmad av minnen av min egna framtid och liksom den Vita drottningen lider nålsticket innan jag stuckits.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar