Det är så kallt i lägenheten att de känns som om tangentbordets slipade tandrad börjat äta sig igenom fingrarna medan de vilar orörliga över bokstäverna. Som om varje oskrivet ord gnager mot benpiporna och stumparna hamrar vidare mellan enter och delete. I själva verket har allt antagit denna iskalla stagnation, och lemmarna, likt istappar, skulle slås i bitar och de brukades allt för hastigt, med flisorna smattrande likt kristaller över golvet. Och huvudet, denna speleothem ur sängbotten, med dess mjölkiga frostglober, knakar och rungar, likt ett båtskrov som slagits i under mattorna av vatten.
5 kommentarer:
Att virtuellt kliva in i Hypergraphia en måndagmorgon är, tycker jag, att få en stund estetisk frid. Insupa diset, andetag, ord. Stort tack för det!
Och jag känner kylan under fötterna, huttrar då jag tar i kranarna i köket... dammet är där dammet ska vara - med en aningens glasiga isskimmer över sig. A-M
Vad glad jag är att det är så det känns. Jag tror att det kanske är vad jag önskar när jag skriver också. Estetisk frid. Eller bara frid. Tack.
A-M, jag antar att du känner den bokstavliga kylan lika väl som jag.
damn, den bilden. tårar och svett
Oh yes.
Skicka en kommentar