onsdag 9 december 2009

LIDELSE ELLER LIDANDE

Sänggåendet och sexualakten präglas av sin egen klumpiga medvetenhet också efter alla dessa år. Det är aldrig så vi föreställer oss den, men också passionen avbryts av det konstlösa avklädandet och det fumliga beträdandet. Eftersom historieskrivningen ofta saknar det banala, det så fundamentalt mänskliga i all dess privata litenhet, är Huysman's Là-Bas min favoritroman när det kommer till samlagsskildringar. Den komplicerade akten, så väl fysiskt som socialt, har sällan beskrivits så brutalt charmlöst, eller så rumsligt som när Durtal kontemplerar hur han bäst ska förföra Madame Chantelouve och i sin passionslösa plan placerar en liten huvudkudde under fåtöljen i salongen. Jag var aldrig förförd av Oliver Mellors som ung, jag har alltid varit för besatt av det fula, och så måste jag väl tillstå att jag fascineras av den mekaniska och överintellektualiserande huvudperson.

"The real question is, how should I act when she arrives?" he said sinking into his armchair. "She comes in. So far so good. I take her by the hand, I raise it to my lips, I lead her in here where I sit her down in the armchair beside the fire. I'll sit over there, on the updright chair, facing her, if I move it a bit forward, our knees will be almost touching, and I can take hold of her hands again, and pull her towards me a little, at which moment, since we are both overbalancing I will stand up, from then it's plain sailing, it will be quite natural for me to kiss her.
Or perhaps not so plain! That's the point where all the troubles start. I can't even bear to think of following her into the bedroom. How dreadful it is undressing in front of somebody for the first time and going to bed with them! That is always the part that appals me the most about this seduction business! The best way is a cosy little supper for two, a bottle of some rather potent wine, you have to know how to break down a woman's inhibitions. With a bit of luck she'll almost pass out, with the result that by the time she comes around I'm ready giving her sureptitious kisses in a darkened room.
In the absence of such a supper the best we can do is avoid embarrassing each other, and the only way to do that is by creating the impression that we can't control ourselves, that we are in the grip of a whirlwind of passion! Essentially I shall have to have her in here, in this very rooom, that way she'll imagine I have completely lost my head and she'll just cave in.
Itäs not that easy to arrange such a scenario in a room which doesn't even possess a sofa though! Which means I'll just have to do it on the floor. She can put her hands over her eyes if she doesn't like what she sees, the way women always do. I'd better remember to turn down the lamp when it's over.
I suppose I better find a cushion for her head too." He searched one out and pushed it under the chair. " Perhaps I should remove my braces? They are often the cause of some ridiculous fumbling around." He took them off and put on a belt. "But braces are nothing in comparison to the problems caused by skirts! How easy novelists make it sound, deflowering maidens saddled with corsets, stays and slips. Naturally it is all over with in the stroke of a pen! Personally I can't imagine anything worse than fighting my way through yards of cloth and starched linen!"

10 kommentarer:

annemarie sa...

Hej, A-M

J sa...

du är uppe sent, ser jag.

Noémi sa...

Tusen tack för boktipset.

Plipp sa...

Jag håller med om att samlagsskildringen i La Bas minst sagt är...intressant i sitt intellektuella uttryck och i det mekaniska planerandet.
Jag älskar verkligen din blogg J.

J sa...

Noémi - oh, du kommer att älska den!

Vector, mon cher! Tack. (lyfter på hatten). I min mening, är den där scenen är i viss mån bokens bästa, vilket sällan brukar höra till vanligheterna när det gäller litterärt sex. Annars älskar jag hans utdragna och lite relativt självupptagna analyser och totala förakt för sin samtid.

Plipp sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Plipp sa...

Du får ursäkta mig för att jag hittade till blogg tre år för. Hur som helst ser jag mig tvungen att kommentera ett inlägg från den 30 september 2008, nämligen "Slutet" och jag har ju inget val annat än att göra det här.
Du kanske själv tyckte det var ett roligt inlägg, men i likhet med din mor(?) blev jag förskräckligt illa till mods av det, ja fast på ett bra sätt förstås (till skillnad från din mor?). Dessa rader spelade på mycket sällsamma strängar i mig och det tackar jag för: "This is the witching hour... 23.30 och dags att slå av ljusen och bada osedda i det blåa mörkret. Genom lägenheten som tycks nästan självlysande i svärtan, som om möblerna tänts upp inifrån och glimmar stilla spelar vi amerikanska krigmantran från 1930- och 40-talet. Och somnar till den absurt muntra jargong som endast totalt mörker kan tvinga fram."

J sa...

Tack. Jag antar att jag alltid befinner mig i gränslandet mellan komik och svärta, och man är välkommen att förhålla sig hur man vill till vad jag skriver. Det är alltid märkligt att bli citerad. Men jag är alltid lika tacksam över att man tar sig tid att göra det eftersom det inte sällan lyfter fram något nästan främmande ur texten, något man aldrig själv såg, och för det måste jag tacka dig. Jag önskar att jag kunde skriva just nu, det är en fin balans det här att skörda mörkret och att låta sig växas över. Jag är oändligt glad för dina kommentarer. Tack igen.

L sa...

du är fan fin på att hitta bilder, jag har snott hela ditt galleri tror jag. håhå. det blev heliga talet 33. nu har jag ont i magen.
hejdå.

J sa...

L, tack, ta för dig. Du har ett fantastiskt urval själv förresten.