söndag 6 december 2009

Sssssssssssss

S har en alkoholists ansikte. Huvudet ser ut som om det kokats på svag värme under ett par timmar, tills den poriga huden mjuknat och de ytliga ådrorna flutit till ytan och sprängts mot det gula underhudsfettet i ett mönster av blålila trådar. Hans tjocka läppar förblir fuktiga och de slaka ögonen förefaller groteskt förvridna, som vore han ett levande exempel på Thatcher effekten, ett ansikte, i vilket man slumpmässigt vänt beståndsdelarna uppochned.
Detta, i kombination med hans långsamma lite dästa kroppsspråk, gör att S behandlas med en principfast respektlöshet i de flesta offentliga sammanhang. Den enda gång han kommer in på mitt jobb, slår K av musiken och följer honom runt i butiken medan hon låtsas städa bland hyllorna. I don't like him, säger hon, I've got a bad feeling about this one. På fredagskvällen slänger alltså den rakade bartendern tveklöst ut honom ur baren Bannersman's med motivationen att han är redlös. Ingen protesterar. S visar det sig senare när vi fortsätter till Bo's har inte druckit en droppe. Man han flinar ändå protestlöst som om han helt hade accepterat det faktum att hans person förblir outgrundligt oacceptabel.

4 kommentarer:

Plipp sa...

Outgrundligt accepterad ja. Det där känner jag så väl igen, inte i relation till mig själv men till andra. Fint skrivet om något inte så fint.

Anne-Marie sa...

Sådan ömhet du visar dem som ingen sätter ord på. A-M

Kersti sa...

Så sorgesamt. Vilken ensamhet. Jag vill liksom inte riktigt veta eller läsa. Som en stuts gömmer jag huvudet i sanden och väntar på texter som inte oroar. Du fantastiska Johanna som alltid gör just det. Skakar om och oroar. Jag älskar det, du är fantastisk. Bara så du vet. Kommer du hem något i jul skulle det vara skoj att ses. Kram

J sa...

Tack.
Kersti, det betydde väldigt mycket, tack, just nu går det inte så bra, någonting. Stora kramar.