Det är det vackraste jag någonsin skådat. Och där jag står, höljd över staden, och samtidigt vid världens ände, där oceanerna, natthimlen och självaste Arthur Seat upplöses och sjunker ned över jordens axel, är det just detta jag tänker: jag kan omöjligen skriva om detta. Det finns ingenting jag skulle kunna skriva som vore vackrare än den här natten. Än himlavalvet som spelar över denna upplysta dockstad. Än de tusentals fönster som spiller ut likt krossat glas över horisonten, i spräckta stjärnor av grönt, oranget och kritvitt. Dessa brinnande trådar som spinner genom en svartvit stad.
Inget vackrare än denna världens ände, denna sista utpost av ljus. Och när J för ett ögonblick släpper min hand, är det som om han släppte en ballong för vinden, den mjuka luften river in under mina kjolar och reser dem och jag sträcker förtvivlat armarna efter honom som om den vita nattvinden skulle bära mig med sig, ut över gapet under oss. Fötterna faller genom berget, rasar genom jorden, genom mörkret.
Jag har aldrig sett något vackrare, släpp inte taget. Han griper mig om midjan och leder mig ner över klipphällarna, ner i avgrunden. Mörkret är kompaktare här, fullkomligt så när som på den dimlika rök som hägrar över kullarna och den mjuka okrafärgade värme som reser sig ur myllan.
Ur natten sträcker de sig, torkade vinterrankor, luminescenta, likt vita ådror, och böjer sig för mina fingertoppar. Hundratals, skygga flockar som kommit för att möta mig i det pulserande gula ljuset från en gatlykta, och sedan åter jagande in i skuggorna. Elektriska grenverk vars torra knoppar brister under mina händer. En rosenbuske. Du kommer att riva dig, Johanna.
De döende fälten reser ragg när vi avslutar nedstigningen, tunga sträva gyllene hår som skrapar mot vinden.
Det är det vackraste jag någonsin skådat.
Bild.
Inget vackrare än denna världens ände, denna sista utpost av ljus. Och när J för ett ögonblick släpper min hand, är det som om han släppte en ballong för vinden, den mjuka luften river in under mina kjolar och reser dem och jag sträcker förtvivlat armarna efter honom som om den vita nattvinden skulle bära mig med sig, ut över gapet under oss. Fötterna faller genom berget, rasar genom jorden, genom mörkret.
Jag har aldrig sett något vackrare, släpp inte taget. Han griper mig om midjan och leder mig ner över klipphällarna, ner i avgrunden. Mörkret är kompaktare här, fullkomligt så när som på den dimlika rök som hägrar över kullarna och den mjuka okrafärgade värme som reser sig ur myllan.
Ur natten sträcker de sig, torkade vinterrankor, luminescenta, likt vita ådror, och böjer sig för mina fingertoppar. Hundratals, skygga flockar som kommit för att möta mig i det pulserande gula ljuset från en gatlykta, och sedan åter jagande in i skuggorna. Elektriska grenverk vars torra knoppar brister under mina händer. En rosenbuske. Du kommer att riva dig, Johanna.
De döende fälten reser ragg när vi avslutar nedstigningen, tunga sträva gyllene hår som skrapar mot vinden.
Det är det vackraste jag någonsin skådat.
Bild.
8 kommentarer:
Jag vet vad du har sett, jag har själv varit där, vid cap Finisterre och sett världen som en claire-obscur. Kanske kan vi någon gång resa dit tillsammans.
Vackert!
Tack.
Det finns ingen natt jag skulle kunna se som vore vackrare än den här inlägget.
Calle, jag tror aldrig att jag har fått en vackrare kommentar. Tack.
Men åh så underbart! A-M
Jag andas in skogsvägen mellan de höga tallarna på led. Min hand i mammas. Näsborrar fyllda av salt, öronsnäckor som susar tillsammans med skrikande trutar. Skogen öppnas, sanden tränger sig in. Över en grind och ner i djupa steg bland lågt växande enar. Ljung, koblajor och klippor. Och havet. Tack för din Text. P.
Tack för ditt svar P. Det får mig att sakna havet.
Skicka en kommentar