onsdag 26 januari 2011

KVINNOR

Jag misstänkte alltid att T's affektioner hade karaktären av en duplikation, en repetativ imitation av kärlek. Mest fascinerades jag av hans sätt att återanvända teman ur förflutna förhållanden. Eftersom han nästan omedelbart sedan vi träffats lät mig läsa samtliga av hans gamla dagböcker likt en sann narssicist kunde jag ofta spåra hans komplimanger till exakta datum ur det förflutna. Ett smycke, föreställande ett revben, en typ av genesis symbolik i syfte att fullkomliga mig, som han smidde i silver till mig i maj figurerade i en skiss redan från mars 2007, två år innan vårt möte. Hans brev innehöll inte sällan citat från hans tidigare arbeten från år tillbaka och det komiska smeknamn, frogface and clownhead, med vilket han relaterade till oss fanns nedskrivet i blyerts på ett porträtt av hans tunna rödhriga ex och honom, taget på en gård i Italien juni 2009. En kväll bad han, å sin mors vägnar, att få fotografera min profil, för en tavla hon målade. Under månaderna som följde skickade han mig kopior av målningens olika stadium, och till min förtvivlan kunde jag se det allt groteskare dragen av mitt eget ansikte skrapas fram ur oljan, ur en tavla som ursprungligen hade föreställt K, en germansk konstnärinna, han levat med några år tillbaka. Jag antog att han varken reflekterade över det faktum att han visat mig orginalet någon gång i februari, när vi först hade mötts, eller att det var märkligt hur hans moder konserverade mitt ansikte i palimpsesten av förälskelser. Han skickar ännu uppdateringar, och jag svär, att hennes ansikte blir allt vidrigare för var gång. Jag minns också natten han monterade ned en gammal barometer från väggen i studion och fann en cigarett hans flickvän gömt för ett par år sedan, en vana hon som paranoid rökare hade, att placera dessa reserver runt om i lägenheten. Vi rökte den tillsammans vid matbordet. Han med en girighet jag aldrig tidigare sett. Det kändes som om jag figurerade i ett minne jag själv inte upplevt.
Jag vill inte tro att kärleken lånar så mycket från nostalgin. Att den stjäl så fritt från desperationen och ensamheten och från allt det vi ägt och åter vill äga men där jag står är det ibland som att stirra ut över en procession av föregångare.

Bild: Ashkan Honarvar

2 kommentarer:

Niklas sa...

Mycket bra skrivet!

Visst är det så att vi uppstår i resterna av andras förflutna, inte som fågeln Fenix utan mer som en söndertuggad gestalt ur vars skugga en ny hotar att ta vår plats. Bibeln har sitt kretslopp, ur jord är du kommen…, förhållanden sitt.

J sa...

Tack Niklas. Det är svårt det här. Och tycks bli på en gång lättare och svårare med åren. Förmodligen är det enda vi kan göra att inte se tillbaka. Väldigt orfeiskt, men tillit är förmodligen vår bästa vän. Eller det blinda ögat. Man får göra sitt bästa för att inte ge efter för längtan att gräva i det förflutna.