lördag 8 januari 2011

JACOB'S LADDER

Ur sömnlösheten, ett minne:

Trappstegen är döpta efter Jacobs stege till gud. Men liksom alla vulgära Edinburgh-gator har den vindlande kolsvarta klippan i folkmun fått ett mer appropriate namn, Jacob's Bladder, smutsig och labyrintisk i karaktär och bitvis doftande av organisk föruttnelse. Snubblande upp för trapporna i natten, fötterna sjunkande genom de fuktiga löven, som klamrade vi oss fram över kroppar, och det jagande mörkret, knappa stegen bakom oss, endast det fyrkantiga ljuset från den undangömda entrén likt en gäckande geometrisk hallucination över hornhinnan. Och över oss, himlen, likt en göl, bottenlös och tung av stjärnor.
Kvällen inleds ett par kvarter bort, på the Waverly. Den polska servitrisen bannad över sin två minuters sena ankomst av den döva barägaren. Det billiga rödvinet så sött och koagulerat att det smakar som port. CC har en psykologs uttryck, tillbakalutad i sätet, på ett korrekt avstånd, ett sorts återhållet leende, en tuggad fråga, and how does that make you feel, vilken han fäller med munnen plutande som om han sög på en karamell. Han berättar att han ofta utför sittningar med sig själv eftersom han inte har råd med psykoanalys. Istället författar han långa dialoger mellan sin inre psykolog och sitt egna jag i bokhandeln om nätterna när inga kunder längre kommer in.
Det är kanske tre år sedan vi sist sågs, om man inte räknar natten på the Roxy där vi utbytte ett ögonkast, en sorts onaturlig icke-hälsning, och gemensamt förutsatte att vi inte kände igen varandra. I år efter att jag tillslut hade sagt upp mig har jag undvikit bokhandeln och allt som hör den till som pesten, kvällens undantag varandes en döende mans önskning, och således omöjligt att neka. Hela dagen har mina händer skakat, någon form av delirium tremens, vilket är varför jag påbörjar mitt tredje glas fruktigt rödvin innan CC har avslutat sitt första. Bokhandeln är en form av malaise. Överkomlig endast för oss formlösa, viljelösa. I korta ögonblick kan jag införliva någons drömmar och vara fullkomligt den människa de önskar se i mig. Jag förklarar detta för honom. "I'm not sure who I want you to be yet." säger han. Och jag ler som sig bör, ett infriande leende någonstans mellan en prostituerads eller en magikers. "Well, you let me know" svarar jag. "Subtle hints of course, nothing too blunt, but I can play the part." I själva verket har jag redan införlivat hans önskan. Melankolisk, förtappad och plågsamt intelligent. En paradoxal eterisk varelse, halvvägs mellan gudom och best, på en gång bräcklig och iskall, lika delar kultiverad som savage.
Jag önskar det tvekande ögonblicket utanför puben The Worlds End vore klarare. Istället den tunga doften av cigarillerna han tar upp ur ett plåtfodral, och hans flackande ansikte högt över mitt eget, likt en ekliptisk skugga mot nattljusen. Hans kroppsspråk är en typisk bokhandlares, långsamt och medvetet, men han kysser väl. Och jag erfar på sättet han frågar mig om jag är ok att han är en god människa, hederlig på det mest traditionella sätt.
Omständigheterna tar oss till the Ladder. Den groteska vindlingen utsläckt och till synes oändlig betraktad från dess första steg. Den rika doften av krälande mylla slår emot oss. Och senare den kalla paletten av askgrå väta, svart sten och dimgrå lövverk som äter sig upp genom min röda kjol och mina blekrosa ben. När jag lutar mig mot det våta murverket omfamnas jag av svärtan,, sugs in mot det helvetiska stenbygget och CC's tunga kropp ger efter. Han får av mig trosorna och ena skon. Och vi är båda förvånade när han pressar sig in i mig. Jag håller om hans skuldror som om jag vilket ögonblick som helst skulle falla genom mörkret. Våra andetag är ljudlösa. Och den förminskade fyrkanten av ljus från porten skakar i takt med mitt huvud mot stenen.
Efteråt fortsätter vi uppför trappan som reser sig allt brantare upp mot de eldgula ljusen ovanför. Jag kan inte se hans ansikte, endast den skarpa vita eggen av hans käkben som nattljusen gäckande låter spela vid min sida. Han säger något som dör i mörkret, kanske you are odd, eller också good God.
Jag kan se i hans ögon, hans stilla leende, att för honom är det botemedlet. För mig är det en del av giftet. Där trappstegen spiller ut över trottoaren under Calton Hill tar vi avsked av varandra med en sorts road likgiltighet, en kort huvudknyckning, knappast mer, och går utan att för ett ögonblick vända oss om åt skilda håll. Det stilla himmelriket upplyst i nattens pissgula gatljus, de isande vindarna likt rapp genom de trasiga nylonstrumporna, och flackande i skuggorna utmed the royal terrace denna ofrånkomliga bibliska revelation:

And behold, I am with thee, and will keep thee in all places whither tho goest, and will bring thee back to this land. (28.15)

5 kommentarer:

Plipp sa...

Förkrossande i dess mästerliga utförande. Perfekt skrivet.

calle sa...

As above (so below).

(Måste ta till franska regler för det här, le plus mästerligt.)

J sa...

Just härunder betyder det extra mycket. (Jag begravde ursprungligen det här inlägget i min grav av förflutna texter... aber...)

Tack.

Niklas sa...

Jag kan inte annat än hålla med de föregående. Sen finns det något så vackert mänskligt över historien.

J sa...

Niklas, det värmer. Tack.