torsdag 17 februari 2011

PROSPAGNOSISKA FÖRESTÄLLNINGAR


Var gång de tittar bort och jag finner mig studera deras profiler så är det med en känsla av förlust, som om deras bortvända blickar inneburit att de uppslukats av något okänt, att de stulits ifrån mig, och jag finner mig stirra på deras hårda käkben tills de vänder sig om och jag har återerövrat dem. Kanske är det därför vi om och om igen frågar varandra vad vi tänker på, som om vi önskade penetrera det där överhängande främlingsskapet, den där märkliga känslan av alienation. Ögonblicket när ansiktet skiftar form och de tunga glaslika ögonen växlar från det själsliga samförbundet till en sorts crude materialism. Engelsmännen, som de goda vokabulister de är, har två ord för tillståndet, likartade men särskilda; distrust och mistrust, svenskan endast det enda; misstro:

1. Vi har svept den sista g&t'n över en cigarett i köket och retirerat till hans kompakta klostercell. V håller om min känslolösa kropp, min hud likt glas och jag söker med fingrarna utefter mönstret i hans illegala tatuering. Det skeva bläckhjulet tycks snurra och jag undrar hur det kommer sig att jag aldrig har sett den förut och insikten fyller mig med oro.
Jag kan känna den tunga pulsen svalla ut över handleden och dra sig tillbaka. Och min hand letar sig vidare upp över hans kropp, likt en vetenskapsman. Hans överarmarna är nakna, kala, nästan likt ett havsdjurs. Endast ur hans skuldra spricker tre sträva hår ut, påminnande om taggar eller spröt, likt nålar mot fingertopparna, som om han mycket långsamt och högst ofrivilligt börjat transformeras. Min best... Och för ett ögonblick blir tankarna allt mer otyglade, medan kroppen domnar bort mot hans bröstkorg, undrar jag om jag borde gå, men jag kan inte minnas av mina skor är. Var gång jag tänker resa mig, övermannas jag av tanken på den smala mattklädda trappan. För mitt inre faller jag var gång ner för stegen och slår upp huvudet i dörrposten till köket. Jag finner mig kontemplera huruvida man kommer att begrava mig i hemlighet, kanske bakom dörren vid J's rum som leder ut över den stenlagda planen där vi brukar röka. Jag stirrar på hans ansikte. Jag känner mig vansinnig, säger jag. Och han håller i mitt ansikte. Du har inte förändrats. Du ser ut precis som du alltid gör.

2. Inget har förändrats. Efter sju år kände jag samma främlingsskap också inför J's ansikte. När jag varit bort och återvände brukade jag ibland, i hemlighet genomsöka hans kropp efter märken. Ibland hade han rivsår på ryggen, jag antar att han kliade sig med sina långa gitarrnaglar om nättern, fastän jag ofta fruktade att någon annan rivit honom. Hans tunna vita bristningar i ett band över korsryggen, var jag inte övertygad om att han hade piskats som barn? Om nätterna sedan jag gått upp och druckit ett glas vatten och återvände till sängen i det elektriska blå ljuset från natthimlen mot hans väggar, var jag alltid tvungen att kalla hans namn, om så bara för att höra honom viska detta enda, what?, för att kunna övertyga mig om att han ännu var den samma. Annars när hans tunna ludna ben virade sig om min höft, brukade jag erfara den mest bizarra förskjutning, och en krypande skräck att kroppsdelen var en annans.

Kanske är det inte annorlunda än det barnsliga vokabulära experiment under vilket man håller upp ett objekt och upprepar dess namn, gaffel, gaffel, gaffel, tills en form av verbal agnosia omintetgör ordets betydelse och får det att för ett ögonblick förefalla nästan groteskt eller skrämmande. Eller också är det just detta som skrämmer mig: livets laglösa karaktär, de vildvuxna otyglade möjligheter som gror i vart ögonblick. Den fina gränsen mellan det normala och det onormala, mellan det välkända och det främmande, mellan det verkliga och fantasin. Mellan kärleken och gastarna som hemsöker den.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Läst och läst och läst. Ma

Niklas sa...

Intressant! En sak är att inte minnas en annan att inte veta. Då uppstår lätt frågan vad som gör det mest bekanta till något främmande. Är det ett försvar?

J sa...

Niklas, min insiktsfulle, förmodligen helt rätt och helt rätt angående ordvalet också förståss. Jag antar att det också är en sorts brasklapp, jag har alltid föredragit neurologins låt oss kalla det determinism över psykologins fria val. Angående försvar, givetvis, det är lättare att skapa främlingar än att låta någon komma nära inpå. Kanske relaterar jag i grader av främlingsskap snarare än i grader av närhet.