Hon påminner om en marionett där hon sitter i sin rullstol, framåtlutad med den tunga underläppen glipande över det röda svullna tandköttet, och de små spända ögonen låsta över hennes skatt: hennes ändlösa bolster av guldfärgade broscher, bröstnålar och bijouterier. Samtliga metikulöst fastnålade vid de gamla sammet, siden och brokadkuddarna hon lagt ut över de träborden. Hennes collie rör sig oroligt vid de fastlåsta stolshjulen. I hennes ena hand en av dessa återanvändningsbara termoskoppar med kaffe, och i den andra ett paket kex. Hon bär en kort bröstlång urtvättad lila t-shirt som knappt täcker de enorma lökformade brösten, och hennes svällande buk, kritvit och kompakt, likt en uppblåst ballong, väller ut över knäskålarna. Från den gapande naveln, likt en andra mun, sträcker sig ett bleknat ärr från någon typ av gastrisk komplikation, ända upp till revbenet.
Hon sitter likt en död, avdomnad i sätet, och först vid frågan, how much, animeras hennes tunga kött, lem för lem. I lätta ryck först armen som vore en tunn tråd knuten vid hennes handled, och sedan rullar den ök-lika axeln till liv och spelar knyckigt med den annars slappa kroppen. Rörelsen, försiktigt orkestrerad av vår osynliga dockspelare, sätter magen i gungning, som om också denna viljelösa svulst vore buren av trådverket, reser den sig och sjunker. Därefter fingertopparna: denna så skrupulösa dirigering, var led i de feta fingrarna stelt vridna, böjda och lämnade upphängda över bordsskivan pekande. Hennes tunga ansikte slits löst från hakan. Läppen darrar, likt en nål trädd genom hennes amorbåge dras munnen isär i hennes i övrigt orörliga ansikte. What? Knäppande faller handen på plats i hennes knä och blir liggande, som om hon tappat den och tycks oförmögen att åter animera den. Någon svarar: I'll give you a pound? Hennes skeva ögon spärras upp. Och när jag vandrar bort hör jag henne avfärdande skälla: No way, you cockeyed cunt!
Hon sitter likt en död, avdomnad i sätet, och först vid frågan, how much, animeras hennes tunga kött, lem för lem. I lätta ryck först armen som vore en tunn tråd knuten vid hennes handled, och sedan rullar den ök-lika axeln till liv och spelar knyckigt med den annars slappa kroppen. Rörelsen, försiktigt orkestrerad av vår osynliga dockspelare, sätter magen i gungning, som om också denna viljelösa svulst vore buren av trådverket, reser den sig och sjunker. Därefter fingertopparna: denna så skrupulösa dirigering, var led i de feta fingrarna stelt vridna, böjda och lämnade upphängda över bordsskivan pekande. Hennes tunga ansikte slits löst från hakan. Läppen darrar, likt en nål trädd genom hennes amorbåge dras munnen isär i hennes i övrigt orörliga ansikte. What? Knäppande faller handen på plats i hennes knä och blir liggande, som om hon tappat den och tycks oförmögen att åter animera den. Någon svarar: I'll give you a pound? Hennes skeva ögon spärras upp. Och när jag vandrar bort hör jag henne avfärdande skälla: No way, you cockeyed cunt!
5 kommentarer:
Underbart! Jag undrar vad hon skulle tänkt om hon fått läsa din betraktelse?
Har sträckläst februaris alster, så här långt. Är tyvärr dock alldeles för apatisk för att förmå mig att lämna de beundrande kommentarer som du förtjänar.
/Anders
Niklas, hon hade förmodligen rest sitt pekfinger och förbannat mig.
Anders, det räcker att veta att du fortfarande är här. Jag hoppas apatin inte är allt för övervälmigande. Februari är en fruktansvärd månad, i ärlighetens namn är hela det här året förbannat. Jag är i alla fall hemskt tacksam över din kommentar, tack.
Hm ... kul förkläde!!!!!!
Indeed, kära X.
Skicka en kommentar