tisdag 15 februari 2011

EN SERIE ORELATERADE TIT BITS


På gatan nedanför slåss grannarna med en såg. En ung man utan skor i träningsbyxor och bar överkropp, den typ av tunna seniga heroin-fysik som kännetecknar nedsen, jagar en äldre pojke i keps ned för Elm Row med verktyget höjt över huvudet.

Någon form av ohyra rör sig upprört under golvbrädorna. Den tjuter som ett svin när jag sätter tårna mot trät.

A ringer och berättar att N förflyttats till en lägenhet i Craigmillar och följdaktigen fått huvudet inslaget av några unga män som brutit sig in i hennes lägenhet. Hon ska få metallplåtar inopererade för att ersätta den krossade käken.

En namne lär ha kopulerat med en ung hippie uppe vid observatoriet och under akten koprofagiskt rullat sig i exkrementerna de hittat vid en sten ut med stigen. Vid hemkomsten deklarerar hennes inneboende att hon nyligen avbördat sig på platsen i fråga. De finner i detta ett sorts amoröst förbund.

En ung man kommer in på jobbet och letar efter en kilt. Han ber mig ta hans mått men i ögonblicket jag lägger måttbandet mot hans tunna midja drar han försiktigt upp tyget så att mina fingrar kommer att vila mot hans seniga höftben. Jag rör mig inte. Han komplimenterar min blus.

M träffar för tillfället två kvinnor. Den ena heter Black Beauty, den andra kallar sig Princess. Princess ber honom skicka fotografier på allt han ser. På kontoret låter han telefonens automatröst läsa upp hennes robotiska meddelanden: I-am -so-glad-to-have-found-such-a-handy-man. xxx LOLS - Princess.

I metro läser jag om en kvinna som bitit örat av sin pojkvän. Broskbiten hon spottat ut står inte att finna men visar sig senare ha ätits av terriern. Artikeln medföljs av en serie porträtt av de inblandade. Terriern är klädd i en tomteluva. Kvinnans ansikte är poröst och poriskt, hennes groteska sprayade solbränna får henne att påminna om en aktör ur någon typ av rasistisk tjugotalsfilm. Hennes partner, med öra, ser ut som en bilförsäljare.

J avläser radioaktiviteten i mitt rum med sin nya geigermätare. 1microSv/hr vid eldstaden. Han lämnar sedan följande lapp på köksdisken: 1 valium on your desk in case you freak. x

Från sängen spelar ljuset från gatan över väggarna och får dem att likna tunga draperier svepta i vinden. Det känns som om jag skulle kunna dra isär dem men det är en hägring. Febern gör mig paranoid. Jag överväger att hämta en kniv från köket men jag är allt för rädd för att passera hallspegeln.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Vilket hemskt stad du lever i och vilka obehagliga berättelser. var rädd om dig. Ma

Plipp sa...

Vilken underbar stad du lever i! Jag tror bestämt att jag måste ta mig dit.

Niklas sa...

Jag fastnar verkligen vid dina betraktelser, din förmåga.
Det är så mänskligt hur man i mörkret kan se allt så mycket tydligare medan det som syns i ljuset ofta bleknar bort och glöms bort.

calle sa...

En magnifik kollektion samtid.

(Känner ett diffust tryck mot huden, mörkt & salt. Som en kall höstnatt i Essex.)

J sa...

Jag tycker om serien av olika reaktioner.

Am - det här ett av skälet att jag stannar.

J sa...

Plipp - och kämpa för överlevnad!

J sa...

Niklas, det är som med medeltida konst, det är alltid mer intressant att teckna demoner än änglar. Tack.

J sa...

Calle - allt som känns som ett avtryck i huden är bra. Jag önskar vi kände det oftare.