Om fredagsnätterna vaknar de keltiska syndarna till liv, och i det tunga regn som faller över Leith jagar de likt drunknade genom gatorna. Utanför the Elm Bar flockar sig dessa sluagh's, de odöda som hemsöker utskänkningslokalerna; de ylar när jag passerar, dränkta hundkräk, breda i skrevet, med små ögon i de glåmigt röda ansiktena, och de ärrade flaskhalsarna höjda mot natten. Mjuka svamplikna käkar över groteska mukösa håligheter. Tungorna insinuant krälande upp över deras glansiga kinder. Och deras urårldriga röster omöjliga att skilja från det öronbedövande smattret av regnet mot markisen.
Kvidande mot dörrglaset till en igenbommade butik intill, den mjuka svarta skepnaden av en ung kvinna, en sorts vildvuxen caoineag, vars illavarlsande sorg, och hårda gutturala jämmer spiller ut över gatan, och när hon vänder sig om: saliven bubblande mot hennes lilamålade läppar, och snoret droppande ned i urringningen och över det genomskinliga svarta nätet som klättrar upp över hennes hårda klotformade bröst. Hennes ben skallrar mot dörrträt i de styltlika stiletterna och de kobenta knäna är groteskt bakvända likt en grodas, som om de vilket ögonblick som helst ska ge efter under henne och böja hennes våta amfibiska flickkropp mot asfalten, kväkande. Hennes gula reptilögon klippande genom mörkret, brinnande genom de tunna mönster av kajal som rinner ner för hennes kinder och krälar likt regnvåta maskar från hennes hakspets.
Längre ner för Elm Row, där dimman från the shore hängt sig likt ett nät över fasaderna, passerar jag en äldre kvinna som drar en säck våta kläder i en kundvagn efter sig. Hjulen rasslar likt kättingar mot asfalten. Regnet har gjort hennes hår strävt och tovat, likt sjögräs, och hennes tunga kappa hänger löst över de slappa hängbrösten som avtecknar sig under hennes vita t-shirt. Hennes köttiga näsa är förvriden, påminnande om ett barns knytnäve med en enda skev näsborre darrande under hennes tunga andetag, och den sega tjocka röken som reser sig mellan hennes läppar bolmar runt hennes enda framtand. På gaeliska kallas hon bean nighe, en uråldrig tvätterska som enligt legenden vaskar blodet ur de döendes gravkläder vid de övergivna dikesrenarna i staden. Hennes glipande tygskor suger om leran när hon utan att blinka vadar genom strömmen av vatten som letar sig nedför rännstenen. Ett ögonblick blir jag stående vid hennes sida, regnet fräsande mot hennes heta kropp, som om det slagits över en bränd panna, och jag kan känna den, den lätta febriga energi hon avger, likt en mänsklig exhaust. Jag minns så väl den gamla skottska legenden, hur vi dödliga enligt myten kunde krypa upp till henne, bean nighe, och dia från hennes avlånga bröst, hennes uppsvällda fuktiga bröstvårtor, salta av regnet, likt ett barn, och hur den som lyckats suga från hennes speniga teat kunde få sin högst önskan infriad. Hennes tunga ögon glipar genom lagren av hud. Hårda crustaceans klättrar upp över de reumatiska händer som stryker undan testarna. Hennes blick tycks falla igenom min kropp, som vore jag upplöst i dimman, och när hjulen skrapande skjuts förbi min kropp minns jag ännu en sägen:
Den odöda tvätterskan kan förtälja namnen på de utvalda, de som ska dö.
Kvidande mot dörrglaset till en igenbommade butik intill, den mjuka svarta skepnaden av en ung kvinna, en sorts vildvuxen caoineag, vars illavarlsande sorg, och hårda gutturala jämmer spiller ut över gatan, och när hon vänder sig om: saliven bubblande mot hennes lilamålade läppar, och snoret droppande ned i urringningen och över det genomskinliga svarta nätet som klättrar upp över hennes hårda klotformade bröst. Hennes ben skallrar mot dörrträt i de styltlika stiletterna och de kobenta knäna är groteskt bakvända likt en grodas, som om de vilket ögonblick som helst ska ge efter under henne och böja hennes våta amfibiska flickkropp mot asfalten, kväkande. Hennes gula reptilögon klippande genom mörkret, brinnande genom de tunna mönster av kajal som rinner ner för hennes kinder och krälar likt regnvåta maskar från hennes hakspets.
Längre ner för Elm Row, där dimman från the shore hängt sig likt ett nät över fasaderna, passerar jag en äldre kvinna som drar en säck våta kläder i en kundvagn efter sig. Hjulen rasslar likt kättingar mot asfalten. Regnet har gjort hennes hår strävt och tovat, likt sjögräs, och hennes tunga kappa hänger löst över de slappa hängbrösten som avtecknar sig under hennes vita t-shirt. Hennes köttiga näsa är förvriden, påminnande om ett barns knytnäve med en enda skev näsborre darrande under hennes tunga andetag, och den sega tjocka röken som reser sig mellan hennes läppar bolmar runt hennes enda framtand. På gaeliska kallas hon bean nighe, en uråldrig tvätterska som enligt legenden vaskar blodet ur de döendes gravkläder vid de övergivna dikesrenarna i staden. Hennes glipande tygskor suger om leran när hon utan att blinka vadar genom strömmen av vatten som letar sig nedför rännstenen. Ett ögonblick blir jag stående vid hennes sida, regnet fräsande mot hennes heta kropp, som om det slagits över en bränd panna, och jag kan känna den, den lätta febriga energi hon avger, likt en mänsklig exhaust. Jag minns så väl den gamla skottska legenden, hur vi dödliga enligt myten kunde krypa upp till henne, bean nighe, och dia från hennes avlånga bröst, hennes uppsvällda fuktiga bröstvårtor, salta av regnet, likt ett barn, och hur den som lyckats suga från hennes speniga teat kunde få sin högst önskan infriad. Hennes tunga ögon glipar genom lagren av hud. Hårda crustaceans klättrar upp över de reumatiska händer som stryker undan testarna. Hennes blick tycks falla igenom min kropp, som vore jag upplöst i dimman, och när hjulen skrapande skjuts förbi min kropp minns jag ännu en sägen:
Den odöda tvätterskan kan förtälja namnen på de utvalda, de som ska dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar