Jag får upp en av skjortorna ur leveransen på jobbet. Oxford cotton. Blå med franska manchetter.
Varje torsdag anländer de, vävda vita säckar av avlagda plagg. Jag har alltid varit svagast för herrekiperingen. Den sträva Harris tweeden mot fingertopparna, den jordiga doften av kall hebridisk ullväv och de knivskarpa stärkta kragarna i gamla kvällskjortor. Jag har alltid förbryllats över denna kroppslighet som dess kroppslösa plagg har. Hur dess forna ägare tar form likt skuggor under måttbanden. En sorts erotiska dagdrömmar som jag delar endast med de fuktiga väggarna och avskavda mattorna i källarlokalen där jag sorterar genom donationerna. Timmarna tycks oändliga, kylan ibland så skarp att jag sveper in mig i en av de gamla pälsarna och huttrar under ljuset från de flackande ljusrören. Ute har stormen anlänt, regnets piskrapp över gatan ovanför låter likt trumvirvlar mot plåttaket på bakgården. Lamporna blinkar i takt med ovädret som om de vilket ögonblick som helst ska ge upp och slockna för gått.
Kanske är det ensamheten, eller desperationen. I vilket fall som helst, när jag hänger upp den tunna bomullsskjortan på dess galge, kommer mitt ansikte att stryka över kragen och vila nästan lystet mot det ostrykta tyget. Skjortan luktar man. Den luktar som om någon just knäppt upp den och stigit ur den och lämnat rummet. En muskig kombination av aloevera eller sjögräs, svett och sötma.
Varje torsdag anländer de, vävda vita säckar av avlagda plagg. Jag har alltid varit svagast för herrekiperingen. Den sträva Harris tweeden mot fingertopparna, den jordiga doften av kall hebridisk ullväv och de knivskarpa stärkta kragarna i gamla kvällskjortor. Jag har alltid förbryllats över denna kroppslighet som dess kroppslösa plagg har. Hur dess forna ägare tar form likt skuggor under måttbanden. En sorts erotiska dagdrömmar som jag delar endast med de fuktiga väggarna och avskavda mattorna i källarlokalen där jag sorterar genom donationerna. Timmarna tycks oändliga, kylan ibland så skarp att jag sveper in mig i en av de gamla pälsarna och huttrar under ljuset från de flackande ljusrören. Ute har stormen anlänt, regnets piskrapp över gatan ovanför låter likt trumvirvlar mot plåttaket på bakgården. Lamporna blinkar i takt med ovädret som om de vilket ögonblick som helst ska ge upp och slockna för gått.
Kanske är det ensamheten, eller desperationen. I vilket fall som helst, när jag hänger upp den tunna bomullsskjortan på dess galge, kommer mitt ansikte att stryka över kragen och vila nästan lystet mot det ostrykta tyget. Skjortan luktar man. Den luktar som om någon just knäppt upp den och stigit ur den och lämnat rummet. En muskig kombination av aloevera eller sjögräs, svett och sötma.
2 kommentarer:
Åter igen en fin betraktelse av livet, en förmåga att stanna upp och se det som de flesta av oss döljer inför oss själva.
Tack Niklas. En sorts illustration av desperation.
Skicka en kommentar