torsdag 17 februari 2011

G's INTERJEKTIONER


Var gång jag samtalar med G fylls jag av en akut känsla av obekvämhet. Mycket länge kunde jag inte avgöra vad i hans sätt att konversera som oroade mig, tills jag en dag fann att han aldrig använde sig av någon form interjektioner. Där ett normalt samtal skulle fyllts ut med ett aha, mhm, eller o, förblev G plågsamt tyst. Det kyligt robotiska i denna kommunikationsteknik, så utan patos och mänskligt error, passar väl hans person. Hans ansikte är aplikt, och hans ögon uppsvullna och gloende, ett intrycks som förstärks av hans påträngande kroppsspråk. Han tycks inte heller blinka, vilket gör hans enorma vitor torra och ägglika, och till synes helt själslösa. Han har en form av infantil bakvändhet över sitt kroppsspråk, en oklädsam idioti, som endast passar de priviligerade, den typ av nedärvda butiksägare-bourgeoisie ur vilken han stammar. Nepotismen är grundvalen för hans framgång. Han tog över sin fars handväske-affär på Victoria Street på 80-talet, något som lägrat honom med en sorts ofrivillig femininitet, från den lätta citrus after shaven, till hans faiblesse för couture-märkenas billigare low-end linjer, Versace Versus och Armani Jeans. Tio år senare, efter ett utbyte på väg till postkontoret, gifte han in sig in i sin frus industri och ett äktenskap som liksom allt annat i hans passionslösa liv präglas av en sorts yrkesmässighet, ett affärskontrakt.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, äh, men..., jaha, nähä... menar du det... visst, ja, det var som sjutton! Skulle nog bli stum i denna persons närvaro.

Niklas sa...

Jag kan inte låta bli att undra om samma individ har även ett affärsliknande förhållande till sig själv, ett distanserat självförsvar, ogenomtränglig för självgransking på djupet, lättspeglad på ytan reflekterande framgång och lycka.

Bidrar nu även alla dessa kosmetiska produkter för män till ytterligare ett lager pansar mot inre granskning? Tycker mig att sett några som liknar dockan på bilden.

J sa...

Jag undrar ofta själv, Niklas. Det är så lätt att avfärda ytligheten, och dess idé fascinerar mig, även om inlägget klarhet förståss omöjliggörs av en viss cynism, jag vanligtvis inte behandlar mina subjekt med. Men jag misstänker att det finns något bekvämt i utformningen av deras relation. En sorts trygghet i grundvalen att varken make eller hustru önskar passion, men åtrår det goda livet, pengar, framgång, välfärd. Jag inbillar mig ofta att de knappast kan oroa sig över otrohet, eller svartsjuka, och att de inte heller förutser en skiljsmässa i någon potentiell framtid. (jag vet förståss inte om detta är något människor i det stora gör, av någon anledning har jag enda sedan ungdomen hyst en övertygelse om att det är en komponent i min framtid, vilket förmodligen förklarar min paniska förlustfobi.)