Vad ska man göra med den här olidliga hungern? Det pumpande blodet mot nacken, knackande likt en ovälkommen gäst mot halsens ådror, och det tunga hjärtat ramponerande mot bröstbenet likt en best mot sin bur. Vad ska man göra när det enda som rör sig genom det kompakta mörkret är de egna andetagen som rullar ut likt heta moln i det kalla rummet, och det enda som vidrör en är de mjuka autoerotiska stickningar som klättrar upp genom det avsomnade benet och stryker likt en spökhand över det nakna låret. Vad ska man göra när allt är satt i förändring, men inte nu, och inte imorgon, och inte ens dagen därefter, men lik väl rör det sig, ostoppligt, och den groteska stillhet som breder ut sig genom rummen är som en ridå dragen inför den sista akten, en stilla svepning bakom vilken oändligheten och slutet breder ut sig.
4 kommentarer:
Läst. Tänkt. Omtyckt. A-M
Tack.
Längtan, om jag förstår dig rätt, är en av de ljuvligaste och mest frustrerande känslor där är. Vi är biologiska varelser ansatta av längtans demoner.
Ja, den ligger så nära så många andra känslor, begär, och saknad, sorg och lust. Men just i sin ofullkomlighet är den fullkomlig.
Skicka en kommentar