torsdag 30 december 2010

PARADOXAL BEGRAVNING

Ständigt föränderliga väggar. I mörkret nästan dermatologiska, likt vårtig hud, full av leverfläckar och uppskrapade blåsor. Den svedda röda färgen som flyter ut över möblerna. Jag brukar likna det vid en livmoder, mitt rum, dess groteskt köttiga karaktär, och dess övervälmigande kvinnlighet. Färgen flammande i ljuset från bilarna som passerar likt feta ådror som spänns ut och pulserar. Det påminner om en provkarta i ett medecinskt uppslag. Rosacea. Och så upplever jag min tillvaro, sjuklig.
Jag minns en historia en vän berättade för mig, en grotesk anekdot, han anade att jag om någon skulle uppskatta. Hans entusiasm var pojklik, han var tvungen att leda mig vid handen till kanten av den utdragbara bäddsoffan och sätta mig ner innan han med en sorts antik chevalerism inledde historien som någon väninna, en sjuksyster, eller mentalskötare, i sin tur berättat för honom. "There was this old lady" sa han, "who came to the ward refusing to part from her pet mouse." Jag nickade. "She adored the creature and kept it on her at all times." "Mmm." "One day the nurses started to notice this smell coming from her, this fishy putrid stench." Hans läpp kröktes. "She would wash countless time, and still the odour would cling to her, like rancid flesh, it would pour into the corridors from her room, and rise from under her starched bedsheets, thick as smoke, ghostly even." Han dröjde över stanken, med en nästan cynisk glöd. "Finally they discovered mouse." Han flinade. Den tunga mustaschen vaggande över hans mun. "It had died" sa han. "And she had kept him in the only safe place she knew, the only place they would not find him." Madrassen gav efter när han tillslut sjönk ner vid min sida, triumferande. "Where?" "A reversed birth." Hans indifferenta leende sviktade. "She had buried him inside herself."
Vi kunde aldrig mötas i vår olikhet inför historier som denna. Hans intresse var kliniskt, narcissistiskt, en sorts kylig passion för de monstruösa. Jag kunde istället känna de små klorna röra sig mot insidan av min mage. Denna ruttnande kvinnlighet jag ständigt skulle bära på.

6 kommentarer:

Plipp sa...

Du överträffar dig ständigt, min kära vän. Tack vackra, för allt du ideligen ger mig, kanske utan att vara medveten om det fullt ut.

Kersti sa...

Burr, den historien kryper verkligen innanför skinnet. Det kommer att dröja innan den lämnar mig. Kram vännen.

J sa...

Victor, jag vet inte alls.

Kersti! Kram och gott nytt år.

Anonym sa...

Vilken fruktansvärd bra text, jag högläste och P lyssnade. Vi suckade djupt och kände igen det röda rummet och Zola har fått en utmanare sa P. Du skriver så obehagligt väl att mina tangenter skrumpnar under mina fingrar / A-M

chhampus sa...

!

J sa...

Att få liknas vid Zola, oh, det betyder mycket.