T kallar dem grief thieves. Dessa benefaktorer utav andras olycka. Inte ekonomiska sådana, utan emotionella. Hamstrare av sorger, anonymus dolorosa, de som lider å andras vägnar med sådant patos. Efter olyckan kryper de ut likt vägglös för att föda.
Jag minns epitomen av släktet från åren i bokhandeln. Dessa identiska kvinnor som med jämna mellanrum kom in, välklädda på gränsen till det analt pedantiska, med ny-manikurerade naglar, och blekta sträva bobbar och som nästan generat bad om rekommendationer. De var aldrig i egentlig mening, eller så beskrev de det själva, läsare, men de älskade kartonagen som profiterade på andras lidande. Litteratur kring kvinnor som fått syra kastat i ansiktet, biografier med slöjklädd enögd socialrealism på omslaget. Eller pseudo-psykologiska böcker om barn, oftast pojkar som misshandlats av deras fäder eller förskjutits av deras alkoholiserade ensamma mödrar, inte sällan med skugglika barndomsfotografier i stiliserade monokomer tryckta över de billiga kartongpärmarna-
Det var aldrig das Pathetisch-Erhabene som fick dessa kvinnor att ticka, istället det djupa behovet av att bekräfta, om och om igen, den egna välfärden. Den perversa njutningen som endast de priviligierade kan tappa ur andras tragedier. Och den avgrundslösa apati som födde missbruket.
Hur de led, och hur de älskade det.
1 kommentar:
Läst och måste fundera/A-M
Skicka en kommentar