söndag 19 december 2010

MIDDAG HOS DE HEMLÖSA


Genom korridorer vars väggar tapetserats med samma håriga kobolt färgade mattor som golven. Genom svängande branddörrar och obekvämt tysta trappor. Den karaktärlösa konsten som karaktäriserar sjukhus eller statskontor: ett inramat 70-tals fotografi av en älg, och utanför ryskans furudörr, nummer D, tre brunbjörnar i någon typ av skandinavisk skogslandskap. En form av psykologisk mimikry som ska få rummen på kvinnohemmet att förefalla mer naturliga. Allting gestaltas av en plågsam måttfullhet: i köket - två tallriker, två gafflar, fyra muggar, en stekpanna och slev. I rummet - en säng och en sink, en garderob och en anslagstavla, och låsta fönster ut mot en illa upplyst bakgård. Endast elementen pumpar i excess. Den torra hettan av låsta rum och det tunga rasslandet av hett vatten genom rören. Och kvinnorna, rör sig, till följd därav, halvnakna genom lokalerna.
N steker potatis, gul lök och kyckling i köket när vi anländer. Hennes tunna slappa kropp i ett brunrosa linne som kryper upp över hennes lätt rundlagda tonårsbuk. Hon bär lappade flares i jeanstyg och har det spikraka håret i en glesnande hästsvans. Hennes ansikte saknar käklinje och hennes onaturligt små agiterade ögon ligger ytligt placerade under hennes hårt plockade nästan icke-existerande ögonbryn. Hon spenderar dagarna med att sy dockklänningar, rosa ballonglika aftondräckter i mesh och sateen, och gula origamiska cocktail nummer och hon har en omeddelbar vänlighet över sig, en automatisk generositet. Hennes väninna är på besök, en kanske sjuttonårig korpulent på gränsen till porcine frisörska med en silverpiercing genom överläppen och små ögon tecknade i noggrann men billig kayal. Hon förefaller obekväm, på gränsen till rädd, och talar viskande och monotont.
Intill henne D, uråldrig och gastlik. Hon liknar en indian; hennes hår svartare än jet, strävt och trasigt likt stålull; hennes ansikte med drag av en förtappelse som för ett ögonblick tycks mig nästan shamansk. Hennes torra läderlika hud förfaller bearbetad likt garvat skinn och har med åren antagit en mild tobaks-gul ton, likt en inrökt tapet. Hennes hastiga avmagrande har fått skinnet att hänga över hennes käkben, och hennes späda kropp är omsluten av en vadderad dunjacka, som rudimentärt imiterar en sorts kvinnlig fyllighet.
Ryskan har smugglat in sprit som hon otåligt halsar ur flaskan, medan vi väntar på den sedvanliga inspektionen klockan 7. Senare, när klockan lägrat sig i inspektionens vindöga, dricker hon och N whiskey med iron bru ur kaffekoppar, förmodligen den mest skottska cocktail som kan uppbådas, sötsliskig på gränsen till det odrickbar i en nästan translucent orange färg. D dricker toddy, eftersom hon knappt kunnat äta på en vecka och hennes feber först nyligen har stillats. När N ställer ut tallrikarna lutar hon sig generat över måltiden, den första, säger hon, som hon har ätit på en vecka, och hon bär, hårt kramade, med sig sin egen kniv och gaffel, från rum E, i vilket hon hör hemma. Hon äter långsamt och metodiskt som vore det ett arbete, och mellan hennes brungula läppar, blottläggs hennes tandlösa gom, utslagen sedan år tillbaka av en nu avliden ex-make. Hennes yngste son i en skara av 7, nu 14 år, sörjer honom ännu, säger hon, och tillägger på bred skottska, trots att det är där han hör hemma, i graven. Och hon om någon borde veta, i ett år innan hon omhändertogs sov hon på en av kyrkogårdarna i stan. Under valven. Hennes ögon är vaskiga, i färgen av diskvatten, dimlika och torra, inte olika ägg som skalats och legat ute över natten och torkat. Och kanske är det hennes brist på ansiktsmuskulatur som får dem att verka nästan avlidna, orörliga också medan hennes spruckna läppar spricker upp i ett av sina läderlika leenden.
Ryskan och N instämmer med våldsamt patos. Deras krokigt handrullade cigaretter kastar sina tunga askpelare över furubordet, he derserved it the bastard. Ryskan accentuerar sin aggressiva skottskhet, en sorts omvänd fåfänga, som får min så igenkännliga vän att förvandlas bredvid mig, hennes ärrade armar blottlagda mot bordsskivan, hennes kroppspråk tungt och grovhugget, och hennes ögon uppblåsta och stirrande. Det är märkligt hur adapterbar den social personan är, hur vi samtliga med en så bizarr fåfänga omfamnar varandras karaktärsdrag också i denna scen från botten av den sociala heirarkin. D pekar på mig och som om vore jag en av dessa dockor åt vilka N syr sina miniatyriska kreationer, andaktsfullt viskande till ryskan: she's beautiful your lass. Look at her dress. And her hair. Jag har aldrig känt mig mer generad av en komplimang, men hennes påpekande är varken arrogant eller fördömande. Istället kilar hon in sitt tunna pekfinger mellan de beniga höften och stretchjeansen och skakar beklagande på huvudet. När hon får sina pengar, säger hon, ska hon klippa håret, ordna ett par löständer och köpa lite smink.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det är som om man vore där. Det är en annan värld. Obekant för mig. OCh vi är människor tänker jag. Alla är vi människor. A-M

Anonym sa...

Plågsam måttfullhet, kanske den plågsammaste av alla plågor. Djävulen är inte röd, hornbeklädd, kraftfull och eregerad. Utan blek, grå och lite simmig. Han luktar nog lite surt också, kan man tänka.

Du skriver ju som en dröm. Kolla in coola Lena här, ni borde trivas bra ihop.

www.lenasjoberg.blogspot.com


/Anders

J sa...

Jag tycker om din tolkning av djävulen. Och tack för länken, alltid trevligt att göra en likes bekantskap. Med varmaste hälsningar, J