tisdag 14 december 2010

SVART IS


Någonstans i ett vrak på A7'n mellan Galashiels och Edinburgh:
Asfalten är lika svart som natten, upplyst endast av den fladdrande ljuset i taket, eller sedmera väggen på bilen, den krossade lampan som flackar över våra fastspända kroppar likt en enorm mal. Det upp och ned vända tillståndet får scenen att påminna om en spegel. Den svarta isen med dess blinkande billyktor och natthimlen med dess dimlika crepusculum. Och vi, de tio bröllopsgästerna, uppspända däremellan, hängande över varandra i våra säkerhetsbälten, likt en lepidopterisk samling, i de lätta aftonkläderna i skirt chiffon, tyll och sateen och de skugglika fascinatorerna i mariboufjädrar. Ögonblicket är så smärtlöst, så stilla, också under det viktlösa tillstånd medan vi slår runt, förefaller det så självklart, som om inget kunde vara mer naturligt. Och det slår mig med vilken behaglig lätthet jag kunna gå förlorad. Den mjukt docklika kroppen domnat kastad genom natten i det till synes eviga ögonblicket av fördröjning mellan akt och medvetande.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har läst. Mamma

Anonym sa...

Vackert. Våldsam stillhet.


/Anders

J sa...

Tack.