Jag ville läsa följande parti högt, men min röst är allt för utarbetad. (Och mitt skratt enligt en ung skottsk libertin är en "lascivious cachinnation", konfirmerat av min bror som halvvägs genom julmiddagen vänder sig mig och utropar: vilket skratt du lagt dig an med...), så jag vågar mig inte på vidare orationer. Nåväl, med magen svällande av kött, vad bättre själslig excercis än en makaber (gut churning) anekdot ur Läkekonstens historia:
"I magen på vissa idisslare hade man funnit en stenartad bildning, som kallades bezoarsten (bezaharsten) och som ansågs ha undergörande egenskaper. Kung Karl IX i Frankrike var intresserad av saken men hyste sina tvivel, varför han frågade Paré huruvida denna sten verkligen kunde tänkas motsvara sitt rykte som motgift mot alla gifter. Paré svarade nej men föreslog kungen att låta göra ett experiment med någon dödsdömd förbrytare. Man fann också en sådan - en stackars kock, som dömts till döden för stöld av ett silver fat. Kungen befallde att man skulle föreslå kocken detta experiment: om han klarade sig undan med livet skulle han bli benådad. I detta följande låter vi Paré själv tala:
Detta förslag antogs gärna av kocken, som sade sig hellre vilja dö i fängelset än att offentligt strypas inför allt folket. Och så gav ett apotekarbiträde honom först gift i en dryck och strax därefter en bit av nämnda Bezaharsten. Efter det han sväljt dessa bägge goda medel, började han kasta upp och fick kort därefter även tarmuttömningar åtföljda av starka trängningar. Han sade sig hava eld i kroppen och begärde få vatten att dricka, vilket vägrades.
Han dog under svåra plågor, utropande att det skulle hava varit mycket bättre om han hade fått dö vid pålen. Döden inträffade omkring sju timmar efter giftets intagande. Sedan han dött, förrättade jag liköppning i närvaro av herr de la Trousse och fyra av hans bågskyttar. Jag fann magsäckens fundus svart och torr, som om den behandlats med ett kauterium. På grund av detta fynd och av de symptom, som uppträtt under livet, drog jag den slutsatsen, att här förelåg en sublimatförgiftning. Försöket visade sålunda, att den spanska stenen icke hade någon kraft, vadan kungen befallde, att den skulle kastas i elden, vilket också skedde."
"I magen på vissa idisslare hade man funnit en stenartad bildning, som kallades bezoarsten (bezaharsten) och som ansågs ha undergörande egenskaper. Kung Karl IX i Frankrike var intresserad av saken men hyste sina tvivel, varför han frågade Paré huruvida denna sten verkligen kunde tänkas motsvara sitt rykte som motgift mot alla gifter. Paré svarade nej men föreslog kungen att låta göra ett experiment med någon dödsdömd förbrytare. Man fann också en sådan - en stackars kock, som dömts till döden för stöld av ett silver fat. Kungen befallde att man skulle föreslå kocken detta experiment: om han klarade sig undan med livet skulle han bli benådad. I detta följande låter vi Paré själv tala:
Detta förslag antogs gärna av kocken, som sade sig hellre vilja dö i fängelset än att offentligt strypas inför allt folket. Och så gav ett apotekarbiträde honom först gift i en dryck och strax därefter en bit av nämnda Bezaharsten. Efter det han sväljt dessa bägge goda medel, började han kasta upp och fick kort därefter även tarmuttömningar åtföljda av starka trängningar. Han sade sig hava eld i kroppen och begärde få vatten att dricka, vilket vägrades.
Han dog under svåra plågor, utropande att det skulle hava varit mycket bättre om han hade fått dö vid pålen. Döden inträffade omkring sju timmar efter giftets intagande. Sedan han dött, förrättade jag liköppning i närvaro av herr de la Trousse och fyra av hans bågskyttar. Jag fann magsäckens fundus svart och torr, som om den behandlats med ett kauterium. På grund av detta fynd och av de symptom, som uppträtt under livet, drog jag den slutsatsen, att här förelåg en sublimatförgiftning. Försöket visade sålunda, att den spanska stenen icke hade någon kraft, vadan kungen befallde, att den skulle kastas i elden, vilket också skedde."
5 kommentarer:
Makabert och underbart!
Tack min enda.
Men jag har ju läst och min kommentar har inte gått igenom. Jag skriver igen. Anne-Marie
Det är onekligen så att många vetenskaper har och har haft tvivelaktiga emipirisk ådra, vars genes stammar främst ur hjärnan än ur hjärtat. Sen kan man ju undra vad för slutsatser man kan dra av ett försök, men i detta fallet är jag glad att man höll sig till nämnda.
Som vanligt lyser du upp bloghimlen med ditt språk och dina betraktelser och jag hoppas du fortsätter länge till. /Niklas
Niklas! Du är tillbaka. Jag har saknat dig enormt. Jag trodde du hade förpassats till det verkliga livet för gott och övergett oss. Jag lyfter hatten och bockar, min kära!
Skicka en kommentar