Han repeterar sig med nästan autistisk brist på variation, "but... can I kiss you?" "No." Och sedan igen. "No." Ad nauseam. I själva verket hör jag honom inte säga något annat under hela kvällen. Ibland kommer han fram och griper tag i min hand med en trulig inåtvändhet och drar iväg mig, likt ett oföljsamt djur , till lokalens tomma vrår, till hörn, till bardiskar och rökrutor. Och den ögonblickliga tomhet som den tillfälliga exklusiviteten uppenbarar fyller han var gång med denna singulärt absurda fråga, tills jag skrattar åt honom. Det finns inget som beklämmer mig mer än denna typ av druckna kalopsia. Och jag kan se hur det speglas i hans ögon, förvirringen och den kompulsiva replikeringen som negationen triggar. "Can I? Can I kiss you?" Mekaniskt, likt en illa uppvriden autumaton vars ord långsamt förvrids i takt med det avstannande klockverket. "No."
Han är knappt mer än en pojke. Kanske tio år yngre, men knappast mer, en av dessa nykläckta konstskolestudenter som klär sig likt dickensiska skorstensfejare i smala spikraka byxor, tunga överrockar och oxford brogues. De är närmast identiska, dessa unga män, och rör sig med en (komisk) adonisk arrogans, åtföljda av flickor i blommiga klänningar. De påminner om gastar från mina egna skolår, skuggvarelser, chimärer, pojkar som i min ungdom antingen mobbade mig eller blankt negligerade mig. Och som vi åtrådde dem.
Trots att åren utplånat alla socialt heirarkiska system ur mina kognitiva mönster, kan jag ännu betrakta honom med mina många åldrars facetterade ögon. Jag kan se pojken i soffan intill mig, de tunna armarna och mattan av lockigt hår och hans tomma apatiska ögon, en yngling jag finner såväl osympatisk som insolent. Och samtidigt stirrar jag rakt in i ansiktet på de illusiva drömmarna från mina egna tonår. En sorts palinode från min ungdoms nätter. Minnen av kvällar som pumpats fulla med förväntan, en ständigt bristande längtan efter utvaldheten och den eggande känslan som detta sökande fyllde var natt med. Känslan av oövervinnerlighet och singularitet, som om alla motgångar endast speglade vår oförståddhet, vårt nobla utanförskap.
Så många år senare kvarstår inte mer än detta, en känsla av att något fattas, av att en känsla vi en gång hyste sedan länge gått förlorad. En form av nostalgi. Och det är med en skrämmande grymhet jag betraktar honom och för ett ögonblick, som om han förkroppsligade alla sina förlutna likar, skakar på huvudet och skoningslöst viskar, No.
Han är knappt mer än en pojke. Kanske tio år yngre, men knappast mer, en av dessa nykläckta konstskolestudenter som klär sig likt dickensiska skorstensfejare i smala spikraka byxor, tunga överrockar och oxford brogues. De är närmast identiska, dessa unga män, och rör sig med en (komisk) adonisk arrogans, åtföljda av flickor i blommiga klänningar. De påminner om gastar från mina egna skolår, skuggvarelser, chimärer, pojkar som i min ungdom antingen mobbade mig eller blankt negligerade mig. Och som vi åtrådde dem.
Trots att åren utplånat alla socialt heirarkiska system ur mina kognitiva mönster, kan jag ännu betrakta honom med mina många åldrars facetterade ögon. Jag kan se pojken i soffan intill mig, de tunna armarna och mattan av lockigt hår och hans tomma apatiska ögon, en yngling jag finner såväl osympatisk som insolent. Och samtidigt stirrar jag rakt in i ansiktet på de illusiva drömmarna från mina egna tonår. En sorts palinode från min ungdoms nätter. Minnen av kvällar som pumpats fulla med förväntan, en ständigt bristande längtan efter utvaldheten och den eggande känslan som detta sökande fyllde var natt med. Känslan av oövervinnerlighet och singularitet, som om alla motgångar endast speglade vår oförståddhet, vårt nobla utanförskap.
Så många år senare kvarstår inte mer än detta, en känsla av att något fattas, av att en känsla vi en gång hyste sedan länge gått förlorad. En form av nostalgi. Och det är med en skrämmande grymhet jag betraktar honom och för ett ögonblick, som om han förkroppsligade alla sina förlutna likar, skakar på huvudet och skoningslöst viskar, No.
2 kommentarer:
Åh, så fruktansvärt bra skrivet min kära!
Tack vackra.
Skicka en kommentar