Gravarna i Greyfriars kyrkogård, knappt fem minuter från mitt jobb, har, liksom de flesta gravar på skottska kyrkogårdar från 16- och 1700 tal dödskallen som huvudmotiv, från betyngande memento mori skallar till stiliserade frimurarsymboler och runda keruber som balanserar förgänglighetens urglas (upprätade för de som levt ett fult liv, och stjälpta för de som gått bort i allt för ung ålder). Förfallet är dubblet, kyrkogårdens illustrationer av förgängligheten har själva sedan länge ätits till oigenkännlighet av densamma. Stympade figuriner, huvudlösa skelett, och vinglösa änglar. Tempus fugit, vulnerant omnes ultima necat, tick tock, tick tock.
1 kommentar:
Hej, du är bra. A-M
Skicka en kommentar