R har u-formade ögon som hon sminkar till parenteslika bågar med fet eyeliner. Hennes hästlika ansikte uttrycker skräck. Eller också är det make-upen. Huvudet förblir utdraget, uppspärrat och spänt, tecknat i karikatyrlika drag med matematisk nogrannhet. Kajalens grafer förblir orörliga, svarta valv mot vilka hon tvingar de hårt uppspärrade ögonlocken. Blinkar hon aldrig?
Jag ska lära henne allt jag kan, förklarar man. Och den lilla bellmerska poupéen slår upp blocket intill mig på de uppslagna metallstolarna i kontoret. Det finns inte en mjuk kurva i hennes kropp, allt är geometriskt, vinklat, förskräckt. Hon lyssnar artigt, med sina uppslagna ögon, och antecknar bokstavligen allt jag säger.
Jag vet att de andra på jobbet finner henne otillgänglig, hård och tråkig. Någon har en gång fält skämtet att man skulle kunna skita på golvet och be henne plocka upp det och hon skulle gladeligen göra det, inte av egentlig elakhet, utan mer som ett obscent uttryck för hennes desperation att tillfredställa oss. En annan gång finner vi henne städandes herravdelningen, där hon med bizarr nogrannhet har färgkodat både jeansräcket, från åttiotalets acid wash till de arbetargrå tonerna i Levi's engineered range, samt de svällande raderna tweed, från skogsgrön herringbone Harris tweed, till havrebeiga Norfolk jackor och billiga rostfärgade 70tals jackorna.
När vi är klara har hon fyllt sitt block med sin miniatyriska flicklikt runda skrivstil. Datorskärmen speglas i de klotrunda pupillerna. Och sedan mitt eget ansikte, när hon tacksamt stirrar tillbaka på mig och skjuter ut stolen. Så det är så här jag ser ut? tänker jag.
Jag ska lära henne allt jag kan, förklarar man. Och den lilla bellmerska poupéen slår upp blocket intill mig på de uppslagna metallstolarna i kontoret. Det finns inte en mjuk kurva i hennes kropp, allt är geometriskt, vinklat, förskräckt. Hon lyssnar artigt, med sina uppslagna ögon, och antecknar bokstavligen allt jag säger.
Jag vet att de andra på jobbet finner henne otillgänglig, hård och tråkig. Någon har en gång fält skämtet att man skulle kunna skita på golvet och be henne plocka upp det och hon skulle gladeligen göra det, inte av egentlig elakhet, utan mer som ett obscent uttryck för hennes desperation att tillfredställa oss. En annan gång finner vi henne städandes herravdelningen, där hon med bizarr nogrannhet har färgkodat både jeansräcket, från åttiotalets acid wash till de arbetargrå tonerna i Levi's engineered range, samt de svällande raderna tweed, från skogsgrön herringbone Harris tweed, till havrebeiga Norfolk jackor och billiga rostfärgade 70tals jackorna.
När vi är klara har hon fyllt sitt block med sin miniatyriska flicklikt runda skrivstil. Datorskärmen speglas i de klotrunda pupillerna. Och sedan mitt eget ansikte, när hon tacksamt stirrar tillbaka på mig och skjuter ut stolen. Så det är så här jag ser ut? tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar